Teaterrecension: Härlig, farlig teaterkärlek på Takomo
TEATER
En natt i mörkret – på spaning efter kärlekens vildaste stränder
Text: Otto Sandqvist. Scenografi: Annina Nevantaus. Kostym: Amita Kilumanga. Ljus: Tomi Humalisto. Ljud: Jani Orbinski. På scenen: Petter Kevin, Tinja Sabel, Wilhelm Grotenfelt, Matti Raita, Linda Zilliacus, Jussi Järvinen, Kira-Emmi Pohtokari. Teaterhögskolans premiär på Teater Takomo 3.5.
Jag har hamnat i en musikvideo från 1980-talet med palmer, chockrosa dansande ljuskäglor, hjärtformade lampor och ballonger! Det börjar dala ner vit konfetti och för ett ögonblick får jag påminna mig själv om att jag egentligen sitter på de svenska magisterstuderandenas sista premiär i anslutning till Teaterhögskolan.
Det är ett bedårande rum som inretts på Takomos scen, och visst är det en bedårande föreställning som spelas upp där.
Janne Pellinen, tredje årets registuderande, är oerhört kreativ som regissör och hittar på mycket skoj på scenen – som att konfettiflingor kan användas som tårar och att det finns speciella manicker som kan läsa tankar högt för publiken. Klassfotot med ensemblen i urmodiga collegetröjor är en av flera härliga scener. Pellinen nyttjar text och skådespelare till fullo och det mesta fungerar rätt sömlöst och smidigt på scenen.
Annina Nevantaus scenografi är underbar. Bara en sådan sak att hon kommit på att konstruera vespor, bilar, palmer och en surfplatta (!) i papp. Fondväggen med den rodnande aftonhimlen och motorvägen som löper igenom landskapet är smått genialisk.
Skådespelarna – de flesta avrundar sin utbildning med den här produktionen – gör ett gott jobb. Vem kan till exempel hålla sig för skratt när Wilhelm Grotenfelts skickligt gestaltade Hamlet kommer med sina smöriga kärleksförklaringar på rikssvenska eller sätter sig i en dramatisk pose?
Ord, ord, ord
Otto Sandqvist träffar definitivt en nerv med sin pjäs om romantisk kärlek. Vem har inte någon gång grubblat över hur det egentligen ska kännas? Texten, som utgör dramaturgistuderande Sandqvists produktion för tredje årskursen vid Teaterhögskolan, inkapslar frågan på ett humoristiskt sätt.
Replikerna låter just så lustigt högtravande som den ironiska titeln – En natt i mörkret – på spaning efter kärlekens vildaste stränder – antyder. Vårt sätt att beskriva kärlek är ju kantstött och metaforerna så livlösa att allt snack om hjärta och smärta tenderar att låta tomt och banalt. Kan ord längre röra upp känslor? Och finns det ens några verkliga känslor – är det hela bara en efterhandskonstruktion skapad just med de där stora orden?
Så verkar ju det ju ohjälpligt vara med Petter Kevins rollfigurs nattliga uppgörelse med sin gamla flamma, ”Linda i lågstadiet”, som utgör pjäsens ramberättelse. Och stackars Linda – Tinja Sabel som i pojkdrömmen hamnar i lågstadiet och måste klä sig i rosa klänning och röda gummistövlar. Hur kul är det att vara en fantasi, en idé?
Matti Raita odlar en urgullig scenpersonlighet med sin ”Micke Jeppe från Kyrkslätt” som pragmatiskt inser att semesterromantiken inte håller för evigt. Gästande Linda Zilliacus är damen med hunden som tvärtom inte kan hantera tv-mys och att hålla handen – kärlek måste skrivas ut med stora bokstäver på vykort från Italien.
På kärlekskontoret pågår en uppgörelse mellan Grotenfelts idealistiska Hamlet och Jussi Järvinens Romeo som studerat ekonomi och vet att man kan göra pengar på kärlek men att det kräver en professionell styrelse och en vettig deal med ballongleverantörerna.
Och vad händer när Kira-Emmi Pohtokaris äventyrslystna pilot får för sig att hon på något underligt sätt råkat bli kär?
Jani Orbinski ger föreställningen dramatiska stormljud och Tomi Humalisto står för en ärtig ljusdesign som understryker retrokänslan ytterligare. Amita Kilumanga har skapat underfundiga kostymer, jag gillar särskilt den spanska klänningen som Zilliacus karaktär bär tillsammans med sin kantiga hund.
En natt i mörkret är en rolig, snygg sak som på flera sätt uppfyller förväntningarna på hur det ska kännas på teatern.