Filmrecension: Kärleken vibrerar inte hos Terrence Malick
Drama
Foto: Emmanuel Lubezki. I rollerna: Olga Kurylenko, Ben Affleck, Rachel McAdams, Javier Bardem.
Man frestas påstå att Terrence Malick numera gör filmer i rasande takt. För den exklusive ensamvargen tog det 25 år att göra tre filmer, från debuten med Det grymma landet 1973 till Den tunna röda linjen 1998. Under det nya seklet är han redan uppe i samma antal. Efter den metafysiska och svulstiga barndomsskildringen The Tree of Life (2011) har Malick ytterligare kapat förtöjningarna till hävdvunna berättartraditioner. To the Wonder är ett berusande bild- och tonpoem i avsaknad av all lineär logik även om ett identifierbart ledmotiv småningom utkristalliseras.
Malicks film kan sägas illustrera den försokratiske filosofen Herakleitos välkända grundsats ”panta rei” (allting flyter) på det moderna känslolivets område. Den inventerar kärlekens olika faser men rör sig egentligen på känslornas gungfly och ständiga ebb- och flodrörelse. En känslornas obeständighet som växlar i takt med årstiderna och filmens geografiska orter.
Länge ljuder kärlekens höga visa då Marina (Olga Kurylenko) och Neil (Ben Affleck) sammanstrålar i Frankrike. Vyerna växlar från Normandies kuster (med en betagande syn av klostret Mont Saint-Michel) till pittoreska vandringar i Paris medan Malick fångar kärlekens lyckorus, med voice-over av Marina, i en rörelsekoreografi som självklart ska stå för eufori men som med sina ständiga upprepningar riskerar att stelna i monotoni. Medan Affleck mestadels är statisk och stum får det nya fyndet Kurylenko, som faktiskt har en bakgrund i baletten, nästan dansa fram sin lycka.
Abrupta miljöbyten
Från Europa och gamla världen växlar Malick abrupt till Oklahomas slätter då Marina med sin lilla dotter följer med Neil till Amerika. Filmens böljande koreografi är intakt, med scener som frammanar sädesfälten i Malicks Himmelska dagar (1978), men känslorna är inte längre desamma. En avsvalnad fas inträder utan att Malick närmare motiverar och förklarar förvandlingen. Paret separerar men försöker börja på ny kula efter ett mellanspel där mannen träffar sin ungdoms älskade (Rachel McAdams).
Samtidigt introduceras ett annat område och en annan representant för känslolivets kaos med Javier Bardem som fader Quintana, prästen som anfäktas av tvivel och besväras av Guds tystnad och frånvaro. De panteistiska stämningarna och den besjälade naturen som så ofta framträtt i regissörens filmer har denna gång fått religiösa och kristna förtecken.
Men Malicks berättargrepp är från början till slut problematiskt och står för monotoni och manér som enligt mitt förmenande ingenting har med modernitet att skaffa. Inte i likhet med Citizen Kane (1941) på sin tid eller Hiroshima, monamour (1959) något senare. Lika lite som den koreografiska rörelsen och storslagna musiken (bland andra Rachmaninov, Berlioz, Wagner, Haydn, Dvorak, Bach, Pärt, Tjajkovskij, Sjostakovitj och faktiskt Rautavaaras Cantus Arcticus) leder fram till den kreativitet som kännetecknade Demys nydanande musikaler Paraplyerna i Cherbourg och Flickorna i Rochefort.
Gåtfullheten reduceras till grumlighet. Det privata och intima till allmänt poserande. To the Wonder är regissörens hittills mest otillfredsställande verk. Med lätthet kunde man nämna hundra mer vibrerande filmer om känslornas och kärlekens obeständighet.