Bokrecension: Jag vill ju vara fri – om Lena Nyman
När man läser Annika Perssons biografi över skådespelerskan Lena Nyman är det svårt att glömma kroppen – begärlig, exploaterad, till slut marterad.
Norstedts 2013
”Tidningarna – dom jobbar alldeles för fort så dom kan man inte lita på. Och vetenskapen jobbar alldeles för långsamt – så där kommer inga resultat. Man måste öppna eget”, säger rollfiguren Lena, spelad av Lena Nyman, i Vilgot Sjömans film från 1967 Jag är nyfiken – en film i gult. Filmens Lena ägnar sig åt samtidsanalys genom oförskräckta frågor och självstudier. Det var radikalt och det var också, ur dagens perspektiv, gulligt i sin oskuld.
45 år senare har vi en värld där alla ”öppnat eget”, och helt problemfritt blev det inte. Att misstänkliggöra experter är ett drag som passar bra ihop med såväl högerextrema som fundamentalistiska ideologier. Och ”den stora detektiven allmänheten” har aldrig varit så snabb och så verkningsfull med att äventyra oskyldigt misstänktas liv och hälsa som i dag. Försöket att hitta Bostonbombarna med hjälp av sociala medier och crowdsourcing visade det här alldeles nyligen.
Det är på många sätt intressant läsning Annika Persson (f. 1968) bjuder på i sin biografi över en av den svenska filmens och scenens stora stjärnor, Lena Nyman (1944–2011). Det är närhistoria där det nyss inträffade snabbt växlar gestalt och blir märkligt i nuets ljus medan man läser. 60-talets fria sex utan tillstymmelse till sexualpolitisk maktanalys ter sig här som en lika riskfyllt explosiv blandning som vår tids obegränsade tillgång till och spridning av fakta, fel och fantasier.
Vilgot Sjöman (f. 1924) både tog för sig och delade med sig av den unga Nymans nakna kropp genom Jag är nyfiken-filmerna (den gula och den blåa) i slutet av 1960-talet. Han utfaller som grisen i dramat, kåt men elak kroppsmobbare och profitör på ett kontrakt som gav honom vinsten av den internationella succén.
”Du har din Lena och jag har min Bibi” (Andersson), minns Nyman i en intervju att Ingmar Bergman en gång sagt åt Sjöman.
”Små filmstjärnedockor som de lekte med”, konstaterar hon.
Det var många som ville leka med Lena Nyman. De tyckte hon var som en bakelse, och de ville ”visa henne sina båtar, sina dikter, sina själar och sina penisar”, sammanfattar Persson.
De som konfronterades med Nymans intelligens, professionella soliditet och stora beläsenhet, kunde ibland kalla henne ”klipsk”, för att desarmera den avtändande intellektualiteten.
Perssons informanter, såväl män som kvinnor, bjuder på många vackra eftermälen, professionella och personliga. En gammal kärlek, som i boken går under namnet ”bankdirektören Mats”, minns hur Nyman brukade citera Södergran: ”Du sökte en kvinna / och fann en själ – / du är besviken.” Han tycker att hon faktiskt var en frukt, ett hav, en själ. ”Mycket mer än någon sökte.”
Den spirande kvinnorörelsen på 70-talet var, om vi ska tro Persson, för Nyman mest en avskräckande grej som handlade om att ”klara sig utan män”. Ett ordentligt sammanhang för att tala om kontrakt, patriarkal genikult, klass och kroppsrecensioner erbjöd den först några decennier senare.
Ta för sig och dela med sig av sin myckenhet kunde också Nyman själv, under det sexuella genombrottets decennier. Män ville ligga med henne för att hon var läcker eller för att de behövde sätta henne på plats eller för att de var kära, hon ville ligga med män för att de var läckra, eller för att det fick henne att känna sig mindre oläcker, eller för att hon var full, hög, kär, eller för snäll för att säga nej. Hon verkade huvudsakligen under den korta period när man glatt utgick från att samtliga sexuellt överförda sjukdomar kunde botas med antibiotika. För en frihetstörstande kvinna fanns alltså ingen förevändning att skydda sin kropp.
Nymans självdestruktivitet – svältandet, hetsätandet, krökandet, rökandet, pillerätandet – fick rikligt med skjuts av tidens sed. 1970 åt hon för att kunna sova, vakna och existera på läkarordination Mandrax, Diminal-duplex och Meproban, i dag samtliga förbjudna i Sverige som starkt beroendeframkallande.
Det gick först brant upp, på 80-talet gick det ner, på 90-talet upp igen men mycket skakigt. 2006 gjorde Lena Nyman sin sista roll, som Katarina den stora i en pjäs av Kristina Lugn på dennas Teater Brunnsgatan Fyra.
”Det kommer att ta tid att slutföra det här projektet som är jag. Jag är så omfattande. Jag förbereder mig nu för min sista vinterresa” löd en replik och recensenterna skrev om den grandiosa ensamhet hon fyllde scenen med.
Lugn kallar uppsättningen för rena skräckfilmen, och har efteråt svårt att tala om den eftersom hon oroar sig för att ha utnyttjat Nyman när hon redan var för sjuk för att arbeta. Och så står den där Nymanska kroppen, nu skrämmande snarare än begärlig, i centrum för vår uppmärksamhet igen. Påklädd men likväl den materiella bäraren av hennes omvittnade täta närvaro. Också det här är en av bokens hälsosamma ambivalenser.
Lena Nyman led då av kronisk obstruktiv lungsjukdom, psoriasis och reumatiska besvär, och i augusti 2006 intogs hon på sjukhem där hon tillbringade sina sista fem år.