Filmrecension: Likgiltighet är ondska
Drama
Inspirerad roman av Tatiana Nicu- lescu Bran. I rollerna: Cosmina Stratan, Cristina Flutur, Valeriu Andriuta m.fl.
Cristian Mungiu är en av skaparna av den rumänska filmens guldålder, bland annat genom att regissera en av 2000-talets hittills bästa filmer, Cannes-vinnaren 4 månader, 3 veckor & 2 dagar. En illegal abort i Ceausescus Rumänien avslöjar systemets moraliska ruttenhet, med Mungius rena realistiska stil: formsträng konkretion, scenlånga tagningar, platsens och tidens enhet (eller närapå). Ingen musik, inga uppseendeväckande bildvinklar, kamerans neutralitet. Den gråa realismen försäkrar: så här var det. Så här deformerades vi. Så här illa gjorde vi varandra.
Bortom bergen handlar om tro och otro i en gudsförgäten håla vid gränsen mot Moldavien. Dit återvänder Alina (Cristina Flutur), ett 25-årigt före detta barnhemsbarn, för att ta med sig sin älskade Voichita (Cosmina Stratan) därifrån. Det är 2000-tal, tillåtet att resa och arbeta i drömmarnas Tyskland – men som vad, utfattig och utan utbildning? Friheten innebär främst gränslösa möjligheter att bli utnyttjad eller utnyttja.
Hemma har Voichita gått i kloster, ett uråldrigt och skabbigt ortodoxt sådant där patriarken lille papa (Valeriu Asndriuta) med fast hand leder ett gäng medelålders nunnor. Alina är rastlös, stark, direkt (hon frågar om patriarken knullar med nunnorna), ångande av ständig spänning som en unghäst. Hon kan inte acceptera att Voichita valt Gud. Men Voichita, hela hon storögd madonna-ansiktsoval och behärskade rörelser, är lycklig i sin tro. Hon verkar trivas i klostrets pyttelilla värld, i ständig bön för att inte begå en av de 464 synderna, lugnad av att aldrig behöva ifrågasätta ritualerna eller vidskepelsen.
Med sin blotta uppenbarelse rubbar Alina klostrets cirklar – och blir själv rubbad. Hon blir inlagd på sjukhus, psykiskt sjuk eller besatt. Efteråt vill ingen annan i världen än Voichita i klostret ta hand om henne.
Det rumänska samhället tycks ha skapat människor som är totalt likgiltiga inför varandra. Mungius hårda dom, obevekliga saklighet och precisa blick påminner om hans landsmaninnas, författaren Hertta Müller. Ingen regissör fångar så uttryckslösa ansikten. Han verkar ha valt flickorna i huvudrollerna för att deras ansikten ännu har mänsklighet och mjukhet kvar, deras kroppar känslighet för varandras närvaro. De fick också dela på priset för bästa skådespelerska förra året i Cannes.
Filmen presenterar inte offer eller bödlar – alla är medskyldiga, alla är produkter av systemet, okunskapen, den avgrundsdjupa fattigdomen. Det gäller patriarken lika väl som sjukhusläkaren och flickorna. Här finns scener som är svåra att klara av. Kanske de små, konkreta handlingarna, som att binda fast och hjärntvätta en ung flicka med munkavle och spik och rep och mässade böner, förutsätter just goda intentioner? Annars skulle ingen stå ut med att utföra grymheten.
Mungiu fördömer handlingarna men lämnar ett slags vibrerande gåtfull zon kring människornas motiv och intentioner. Det andliga och världsliga är sammantvinnade. Men budskapet är strikt humanistiskt: människans enda benådning är kärlek.