Filmrecension: Kulsprutor i kryddskåpet
ACTION
Manus: Rhett Reese, Paul Wernick. Skådespelare: Dwayne Johnson, Bruce Willis, Channing Tatum, Arnold Vosloo, Byung-hun Lee, Ray Stevenson.
Att världen inte räddar sig själv vet vi. Det måste till en testosteronstinn specialstyrka med hybris och mossiga oneliners för att det ska lyckas. Hela det trötta receptet hittas i G.I. Joe: Retaliation, ursprungligen baserad på en serie krigsförhärligande actionfigurer för barn. G.I. står för ”Government Issued” (utfärdat av staten), en vanlig stämpel på amerikansk krigsutrustning efter andra världskriget.
Först ut är en såsig bakgrundshistoria om hur statens hjältar G.I. Joes denna gång inte bara tvingas ta itu med den elaka skummisen Cobra Commander (Luke Bracey) utan även måste slåss mot en dubbelgångare till amerikansk president (Jonathan Pryce) som roar sig med att spela Angry Birds. Föga överraskande vill denne ta över världen med hjälp av ”invecklad” teknisk terrorism.
Återigen har hotet mot vår planet aldrig varit större liksom vapenfrosseriet som personifieras av en sällsynt dåsig Bruce Willis. Han dyker upp som en vapenivrande gamling med kulsprutor gömda i kryddskåpet. Allt för att peppa gängledaren Roadblock (Dwayne ”The Rock” Johnson) att exponera sin uppumpade överkropp. Män med muskler och bazooka som i slow motion vandrar över ett brinnande fält dominerar överlag filmen, utom när det blir dags för lösryckt ninjajakt i Himalaya.
Manuset och speciellt replikerna i stil med ”ladda ditt vapen broder” är en sällsynt tom historia där varken humor eller nyanserade könsroller fått plats. Detsamma gäller specialeffekterna som mest luktar desperat dussinvara.
Om föregångaren G.I. Joe: The Rise of Cobra (2009) enligt kollegan Krister Uggeldahl inte gav mer tuggmotstånd än potatismos är det här grönsakspuré för vuxna barnungar med koncentrationsförmåga på max en halv minut. Vill man se den här typen av action finns det betydligt bättre filmer att välja mellan.