Bokrecension: Att skapa, resa, krisa tillsammans
Anders Larsson har skrivit en samling noveller om tvåsamhet och resande, om medelålders män som förlorar fotfästet och barn som lever i sin egen värld. De är ofta väldigt bra.
Noveller
Schildts & Söderströms, 2013
I en av de bästa novellerna i Anders Larssons nya samling Hjärtat är en indian ringer berättaren till sin telefonsvarare för att lyssna på meddelanden. Men han har tryckt på fel knapp dagen innan och nu hör han sin egen otåliga andhämtning från i går.
Det är någonting kusligt den där bilden – jaget som hör sitt eget flåsande – och den skapar en stämning som ligger kvar under hela läsningen.
I just den här texten är huvudpersonen på resa på en portugisisk ö tillsammans med sin fru. De är båda författare och arbetar flitigt varje dag. De är vana resenärer och söker sig till avlägsna platser för att ”under en begränsad tid leva ett avundsvärt och vackert parallelliv”.
Men det finns ett mörker och tungsinne som sipprar in, ett tonläge som återkommer också i slutet av samlingen där en skådespelare är på resa – också den här gången med sin fru – på tillfällig flykt undan intensiva repetitioner med en krävande demon- regissör.
Texterna i boken talar på det här sättet med varandra, och ett par av dem utgör nästan skisser till en roman om tvåsamhet och resande, lite i Tove Janssons anda.
Gripande, ärligt
Anders Larsson är skådespelare, författare, dramatiker. Född i Sverige och bosatt i Finland sedan slutet av sjuttiotalet. Han har skrivit en roman, noveller och boken Kalevala för lata (1999) men är kanske mest känd från teatern – senast med pjäsen Kungen av Ö på Åbo Svenska Teater i fjol.
Som novellist briljerar han också. Larsson är oerhört bra på att gestalta hur parförhållandet hela tiden är ett psykologiskt spel där ett enkelt förslag om en promenad innehåller en massa laddning och information.
Men också hur ens partner hjälper en att få syn på sig själv: ”Utan min fru skulle jag inte ha upptäckt det. När man levt länge ihop blir man ett slags bildraster för varandra som gör det möjligt att urskilja oss själva. Och tyvärr inte alltid i så smickrande dager.”
Det är inte så depressivt som det låter. Larsson – som alltid haft humorn som motor – blir aldrig gnällig i sin svärta. Bara smärtsamt och gripande ärlig. Och hans berättare är ofta självironiska, som när de resande medelålders paren beskrivs som en egen ras, en ”hord av gråsuggor”: ”En enhetlig, siamesisk sort som inte kan ta två steg från vår partner utan att den övergivna parten ser sig oroligt om”.
När boken inte handlar om tvåsamhet handlar den om barndomen – om en pojke som får sin första såg, om en flicka som vaknar på natten och tror att hon blivit lämnad ensam med sin lillebror – och om en man som hälsar på sin 91-åriga mamma. Den här novellen, ”Earth Hour”, är en fin uppgörelse med en beundrad förälder och blir något slags syskontext till Peter Sandströms historier i fjolårets Till dig som saknas.
Hämta motorsågen
En någorlunda kulturellt bevandrad finlandssvensk vet att Anders Larsson precis avslutat en medverkan i Klockriketeaterns Morbror Vanja, i en otroligt intensiv och imponerande rollprestation där spottet flög åt alla håll. Det öppnar oundvikligen för självbiografiska tolkningar av den avslutande novellen, som torde intressera alla de som såg Andriy Zholdaks mytomspunnaregiarbete:
”Alla sitter vi på helspänn när vi inte kutar för livet. Om vi spelar dåligt hotar han med att stryka hela scenen, när den fungerar är han överväldigad intill passion”.
En historia sticker ut i samlingen. ”Att fälla en gran” är mer klassisk i sin novellform och handlar om den prestige en manlig huvudperson kan koppla till att själv fälla ett träd med motorsåg. ”En gång hade den här delen av tomten varit vital och viktig”, skriver Larsson, och låter trädet bli en symbol för hela bokens pågående livskris.