Teaterrecension: Vincent i bilder
av Philip Ridley. Regi och helhetsvisualisering: Cris af Enehielm. Ljud & ljus: Mikko Kaukolampi, Cris af Enehielm. Video: Tommi Seitäjoki. På scenen: Christina Indrenius-Zalewski, Fabian Silén, Petter Kevin. Teater Mestolas premiär på Diana-scenen 11.4.
Philip Ridleys pjäs Vincent River är en sorts samtida Kristusberättelse, där den gode faller offer för världens ondska.
Den unge Vincent River hittas brutalt mördad på en allmän toalett som också är ett känt ”tillhåll för homosexuella”. När dramat börjar är mordet ouppklarat och ingen ”rening” har därmed skett.
Ondskan vi ska renas från konkretiseras först när Vincents mamma Anita får besök av den unge Jaimie, han som hittade Vincents livlösa kropp. Det visar sig så småningom att alla karaktärer tvingats utstå samhällets intolerans: Jaimie som lever dubbelliv på grund av sin fördömande mor, Anita som en gång sparkades ut ur gemenskapen för att hon var gravid med fel man och Vincent som gick det hårdaste ödet till mötes och avrättades på en sunkig toalett.
Där har vi lite av essensen i Ridleys mörka psykodrama som är kittlande och aktuell men ingalunda lätt att sätta upp. Många av utmaningarna i pjäsen blir uppenbara i Teater Mestolas föreställning, dels de stora portionerna patetik, dels textens tendens att hela tiden byta skepnad. I den ena stunden är den melodramatisk, i den andra absurd, i den tredje komisk.
Regissören Cris af Enehielm och skådespelarna Christina Indrenius-Zalewski och Fabian Silén har med andra ord mycket att balansera på sina axlar.
Splittrad helhet
Föreställningen börjar på ett sätt som får hjärtat att klappa lite extra. Tommi Seitäjokis video bygger upp en thrillerlik inledning. De melodramatiska stråkarna och texten ”Vincent River” som flimrar på duken för tankarna till film noir-genren och varför inte till några Hitchcock-produktioner.
När af Enehielm spelar på den här thrillerkänslan fungerar föreställningen, den passar också Christina Indrenius-Zalewski som besitter ett slags naturlig Hollywoodglamour. Annars håller hon sig till en mer lågmäld spelstil medan Silén använder sig av ett starkt fysiskt uttryck.
Men ställvis förstår jag inte riktigt vart regissören vill komma, helheten känns ohjälpligt splittrad. Fokuset fladdrar från texten vilket gör det svårt att få till en riktig spänning och intensitet på scenen. Det gör också att föreställningen känns lång, ja, nästan utdragen.
Bilderna som så gott som konstant finns med på fondväggens skärm ger ändå pjäsen en spännande ny dimension. De bildar ett bildmysterium som sätter i gång fantasin, med luriga scener som när kameran sveper över texten ”blood on the wall” (blod på väggen) på mordplatsen. Jag gillar också stämningen och rörelsen i åkturen på bergochdalbanan och bilarna som glider över motorvägarna.
På vissa ställen blir det groteskt som de magstarka bilderna av Vincents torterade kropp som lämnar mig en smula delad. Sexscenen sköter man också genom video. Det blir en intim, smygtittande sekvens där den hungriga kameran ger sig hän åt manskroppen.