Filmrecension: Med balsaflotte mot berömmelsen
Drama
Manus: Petter Skavlan. Foto: Geir Hartly Andreassen. Musik: Johan Söderqvist. I rollerna: Pål Sverre Hagen, Anders Baasmo Christiansen, Gustaf Skarsgård, Odd Magnus Williamson, Tobias Santelmann, Jakob Oftebro, Agnes Kittelsen.
Efter filmen om den ryktbare motståndskämpen Max Manus har regissörsduon Joachim Rønning och Espen Sandberg satsat på en betydligt mer renommerad norrman: etnografen och upptäcktsresanden Thor Heyerdahl. Eller på en eldsjäl och äventyrare som går sina egna vägar. Det är också filmen Kon-Tikis ledstjärna från början till slut. Huvudpersonens psyke och personlighet etableras redan i en inledande scen som visar hur lille Thor som något dumdristig ”gutt” hoppar på ett isflak och faller i vaken.
När den fullvuxne Heyerdahl (Pål Sverre Hagen) befinner sig på ön Fatu Hiva i Polynesien föds hans fixa idé och den vetenskapliga teori som han hårdnackat håller fast vid. Den att Polynesiens invånare en gång kom från Sydamerika och inte från Asien vilket vetenskapsmännen hävdade. Tvivlet är och förblir stort bland forskare och förläggare men ingenting kan stoppa Heyerdahl då tillfälle slutligen ges att realisera expeditionen från Peru. Inte heller hustrun Liv (Agnes Kittelsen) som ber honom återvända hem till henne och barnen. Här följer dramaturgin en välkänd vision som i filmbiografier nästan stelnat till konvention. En väg som via motgångar och många tvivlare går till den slutliga segern. Det må sen gälla virusjägaren Louis Pasteur eller trombonisten Glenn Miller på spaning efter ett eget sound.
Det ”galna” beslutet att segla 7 000 mil över Stilla havet på en flotte av balsaträ kräver naturligtvis en lagom galen besättning. Pål Sverre Hagens Heyerdahl är en blåögd (också vad ögonfärgen beträffar) och blond skeppare som kan föra tankarna till Peter O’Toole som Lawrence av Arabien, en annan äventyrare. Expeditionens ende svensk är etnografen och sedermera författaren Bengt Danielsson tolkad av Gustaf Skarsgård. Men dramatiken med havets hajar och de obarmhärtiga stormarna har filmmakarna kompletterat med smärre mänskliga stormar och psykologiskt krimskrams ombord. Spänningar som i första hand skapas av Herman Watzingers (Anders Baasmo Christiansen) nervknippe, civilingenjören som i verkligheten lär ha varit lugnet självt. Mycket riktigt har hans släktingar protesterat mot filmens framställning.
Sättet att färglägga karaktärerna förlänar dem inte något större djup. Det är som om filmen inte vågat satsa på den metafysiska dimension som den oändliga oceanen kan frammana. En ren fiktion som Berättelsen om Pi kunde mer lyckat kombinera yttre handling med inre kontemplation. Vad dramatik och gruppdynamik beträffar åstadkom även Hitchcock en hel del i sin klaustrofobiska och krigstida Livbåt.
På flotten hade den publicitetsinriktade Heyerdahl med sig en filmkamera (förutom svavelstickor, termoskök och radiosändare) vilket resulterade i en världssuccé och Norges hittills enda Oscar då filmen uppförstorades till 35 millimeter. Kon-Tiki (1950) är fortfarande ett omtumlande exempel på filmkonstens magi även om det gäller en enkel och amatörmässig dokumentation. Intrycket blir mindre magiskt när man i Kon-Tiki (2012), främst väl i syfte att synkronisera den ursprungliga besättningen med de aktuella skådespelarna, rekonstruerar svartvita scener från den gamla filmen.
Sex män på en flotte. Thor Heyerdahls expedition Kon-Tiki som norsk spelfilm.