Bokrecension: Solsidan av Istanbul
Hur exotiskt är Istanbul för finländare? Ska man tro journalisten Reeta Paakkinen, bosatt och ingift i Istanbul, är det alldeles väldigt exotiskt och dessutom skrämmande. I den bemärkelsen att minsta sak måste förklaras, gärna till det bästa.
Otava 2013
SAKPROSA
Reeta Paakkinen kom till Istanbul första gången för femton år sedan för att träffa sin blivande turkiska makes familj. De tog emot henne med öppna armar, och svärmor lärde henne snabbt hur en istanbulitiska i den sekulärmoderna professionella medelklassen skall klä och föra sig. Kort kjol, skor med klack, snygg frisyr och hög svansföring var vad som förväntades.
För Paakkinens vänner i Finland tedde sig Istanbul emellertid så skrämmande att knappt någon av dem vågade besöka henne under hennes första år i staden. Sen drog hon själv vidare för att studera i London, Thessaloniki och Wien, och återkom några år senare till Istanbul där hon nu är bosatt. I London studerade hon bland annat Turkiets och Greklands språk och historia. Hon har arbetat på redaktionen för den stora dagstidningen Hürriyets engelska utgåva Hürriyet Daily News, och är numera frilansjournalist.
Paakkinens trevliga och informativa bok Kotona Istanbulissa är skriven som om hon hade just de där första årens räddhågade och djupt okunniga vänner i åtanke. Men med tanke på hur mycket hon rimligtvis vet om komplikationerna och spänningarna i det turkiska samhället och landets relationer till omvärlden är det ändå ställvis irriterande att hennes avsikt verkar vara att förklara allt så att det framstår som så okontroversiellt som möjligt.
Flyr kontroverser
I inledningen skriver hon att hon avsiktligt fokuserar på sådant som påverkar hennes egen vardag – därför avstår hon från att gå djupare in på sådana svåra ämnen som hedersmord och kurdfrågan. Det är rimligt. Däremot blir jag fundersam när jag läser det hon har att säga om den minsta sagt rangliga pressfriheten i Turkiet. Hon konstaterar visserligen att Reportrar utan gränser 2012 rankar landet på plats 148 (Finland var etta!) när det gäller yttrandefrihet; lite sämre än Ryssland, lite bättre än Vitryssland, Kina och Iran. Men sen använder hon väldigt många rader för att förklara hur fri hennes egen redaktion (som skriver för engelskspråkiga läsare!) var.
Och när hon kort berör mordet på den armeniska tidskriften Agos chefredaktör Hrant Dink (2007) blir hennes resonemang störande underligt. Läser man det illvilligt ser det ut som om hon menade att Dink brutit mot en allmänt accepterad och berömvärd journalistisk norm, att inte provocera någon alls utan alltid skriva ”diplomatiskt, moderat och moget”. Som om han kort sagt inte vetat att hålla sig till det passande, och så gick det som det gick.
Lite mindre undfallande kunde Paakkinen ha unnat sig att vara här. Hrant Dink var känd också bland sina turkiska landsmän som just en diplomatisk brobyggare och konstruktiv resonör, mycket långt från den armeniska diasporans nationalistiska ytterkant. Det var därför som mordet på honom väckte en sådan bestörtning också bland den turkiska befolkningen, det var därför som tusentals muslimska turkar drog ut på gatorna för att visa sin sorg och vifta med plakat där det stod ”Också jag är Hrant Dink” när han begravdes.
Men på nätet spreds strax en bild på hans mördare, 19-åriga Ogün Samast, omgiven av jublande miliser som med uppmuntrande åtbörder betygar sin högaktning för hans nationalistiska hjältegärning.
Sådana djupa och traumatiska konflikter och motsägelser i sitt nya hemland vill Paakkinen ogärna fästa vår uppmärksamhet vid.
Det regerande Rättvise- och utvecklingspartiets (AKP) och premiärminister Erdogans vacklande mellan ett inkluderande frisinne, en ambivalent lightversion av islamisering och hårdför autokrati i Putin-stil är något mina turkiska bekanta brukar påtala i tonlägen som växlar mellan skräck, hoppfullhet och löje, men Paakkinens skriver inget om detta.
Visserligen kommer hon indirekt in på frågan när hon utreder begreppet ”mahalle baskisi”, grannskapspåtryckning. Också i miljonstaden Istanbul fungerar många stadsdelar och kvarter som ett slags små byar där folk håller ett öga på varandra särskilt i sedlighetsfrågor. I Paakkinens version verkar det här om man läser slarvigt vara en ganska harmlös aktivitet som en förnuftig människa kan lära sig leva med – det gäller ju bara att förlägga sitt festande och umgängesliv till mera liberala stadsdelar om man råkar bo i ett konservativt kvarter.
Men hon berättar också om en ung lärarinna som bjudit hem en lärarkollega efter jobbet för att de tillsammans skulle rätta prov under en bråd tentamensperiod. Plötsligt stormade polisen in i lägenheten. Grannen hade ringt till polisstationen och uppgett att lärarinnan sålde sextjänster eftersom hon tog emot manliga besökare.
Fundersam blir jag också när jag läser beskrivningen av en konfrontation mellan polis och kurdiska demonstranter under en förstamajdemonstration. Poliserna verkar närmast ”roade” när de skjuter med sin vattenkanon, friden återställs snabbt.
Men kanske Paakkinen bara odlar en extremt lakonisk stil för att låta de konkreta detaljerna sjunka in med full effekt. Inte vill jag bli ”kringsvept av vattenmassorna som en myra på asfalten”, särskilt inte när metaforen sjunkit in ordentligt.
Problemet med hennes prosa är i så fall att den å andra sidan ställvis är pratig och banal som i en mysig turistguide. Det är svårt att efter ett pladderstycke om sköna badstränder växla om till ett läsmodus med sikte på djupet i de drastiskt gestaltade detaljerna. Ibland bär också hennes finska spår av mångårigt arbete på engelska. Förlaget har misskött sin lilla bit, språkgranskningen, för här finns en del anglicistiskt influerat fummel med possesivpronomen och suffix som skulle ha varit lätta att åtgärda.
Men å andra sidan finns här många levande och intressanta episoder och anekdoter om ett varierande vardagsliv. Och i kapitlet om Cypern är Paakkinen pedagogisk och tydlig när hon beskriver hur den turkiska ockupationen av norra Cypern 1974 var ett svar på det tilltagande grekisknationalistiska förtrycket av landets turkiska minoritet.
Mysgubbar
Jag håller med Paakkinen om väldigt mycket. Istanbul är en underbar stad, intressant, oerhört komplex, värd att upptäcka och utforska med öppna sinnen gång på gång. Det är möjligt och mångsidigt belönande för miljoner människor att leva och arbeta där. Där finns rika och fattiga och en stor relativt välmående medelklass, där finns otaliga välfungerande familjer där barnens val av livsstil och partner samt huvuddukens användning diskuteras livligt utan att någons liv är hotat. I vissa kvarter kan man höra grekiska, armeniska, kurdiska och till och med den gamla judiska spanskan ladino talas. På vissa ställen är olika sexuella subkulturer rikligt och synligt representerade. Istanbul är ställvis en multikulturellt och på många sätt rentav tolerant miljö, ibland färgsprakande och ibland bara vardaglig och trivsam. Att ignorera allt det här för oss inte närmare sanningen och befrämjar på inget sätt den kulturella växelverkan.
Men där händer också alldeles förfärliga saker. Jag har aldrig tidigare i något sammanhang sett eller hört den turkiska polisen beskrivas som sådana mysgubbar som i Paakkinens kapitel om förstamajdemonstrationen.
Och i somras talade jag med en akademiker som tillhörde en av landets etniska minoriteter om den paradoxala öppenheten som Erdogans regim inneburit bland annat just när det gäller minoritetsfrågor. Filmen Güz sancisi (2009), som handlar om pogromen mot Istanbuls grekiska minoritet 1955, distribuerades och diskuterades livligt också i Turkiet trots sin grymma skildring av de turkiska nationalisternas våldsdåd. Ordet ”folkmord” har förekommit i den akademiska diskussionen kring armeniernas öde 1915 utan att det omedelbart lett till fatala påföljder.
”Är folk inte längre rädda för att råka illa ut om de talar om sådant här?” frågade jag, och min akademikerbekanta skrattade det där mångtydiga sarkastiska Istanbulskrattet som jag hört många gånger förut: ”Vem som helst av oss kan när som helst råka illa ut, det räknar vi alltid med.”