Skivrecension: Knivskarpt av The Knife
Syskonen Dreijers fjärde album Shaking The Habitual låter annorlunda än alla deras tidigare skivor men är samtidigt en logisk kulminering på hela deras konstnärliga projekt, skriver Jenny Jägerhorn.
Rabid Records
Efter sju års tystnad är The Knife tillbaka på popscenen med ett sound som är mer knivskarpt än någonsin. Från de första industriella rytmerna och den nästan brutala ljudbilden vet man vem det är frågan om. Det här är The Knife, inte alla de pastischer och kopior som fyllt musikbloggarna de senaste åren. Syskonen Karin Dreijer Andersson och Olof Dreijer har samtidigt slipat sitt politiska budskap.
I videon till Full of Fire målar The Knife upp en vision om ett svenskt samhälle där man suddat ut gränserna mellan könen. Videon blir representativ för hela skivans budskap, som kommer fram i titeln Shaking the Habitual (’skaka om det vanemässiga’). Och det är just det här The Knife vill åstadkomma med sin musik genom att till exempel leka med nedpitchade röster som ger musiken en könlös hen-röst.
I vissa intervjuer har duon sagt att de inför skivan har läst en hel del genuslitteratur. The Knife har under hela sin karriär för varje skiva tagit ett steg åt ett allt mer uttalat politiskt innehåll. Samtidigt har musiken utvecklats i motsatt riktigt – från distinkt och tydligt elektronisk musik via mörk häxtechno till någonting som närmar sig industriell konstmusik.
Östtyska industrihallar
The Knife är enastående i det de gör. De är kompromisslösa vad gäller komposition och produktionsljud – men att säga att de skulle göra något helt unikt vore fel. De för vidare en tradition som härstammar från DDR:s industrihallar, men till skillnad från de flesta har de lyckats med att popularisera okonventionell konstmusik.
I ena ändan har vi öppningsspåret A Tooth For An Eye, som är en rätt typisk The Knife-hit med klubbigt beat och medryckande men överraskande popmelodier, i den andra ändan den 19 minuter långa Old Dreams Waiting To Be Realized. Den låter lite som musik som man kunde förväntas höra på en installationsutställning på Kiasma – långa atonala ljudkaskader, som en mardröm där man letar sig fram med dimljus medan ekande fotsteg förföljer en. På Without You My Life Would Be Boring hör man österländska influenser, rytmen för tankarna till den syriska artisten Omar Souleyman. Låten har delvis samma ingredienser som många av deras tidigare hitlåtar men de rent elektroniska ljuden har ersätts med en mer akustisk ljudbild.
Både på skivan, i intervjuer, i sitt grafiska uttryck och sina videor är The Knife så explicita med sitt budskap det nästan är som om de skulle vilja avmystifiera sig själv. Det är just det mystiska och mytiska som tidigare varit så kännetecknande för dem.
Duon har sällan valt att visa sina ansikten, har varit allmänt skygga för offentlighet och har velat ha full kontroll över mediebilden kring sig. Det här har samtidigt gjort dem till en läcker produkt som efterapats och reproducerats av många andra artister och producenter.
På Shaking the Habitual verkar de vilja skaka av sig den här barlasten genom att dekonstruera myten kring sig. Det uppstår en omvänd kejsarens nya kläder-situation där The Knife vill ge ett intryck av att de är fullständigt nakna och inte länge gömmer sig bakom någonting – samtidigt är det svårt att tro att de verkligen visar allt och är sig själva. Snarare känns det som att de har iklätt sig en ny skrud. Det här bekräftas också av att de hade övervägt att släppa skivan under ett helt nytt namn.
Shaking The Habitual är en givande skiva men samtidigt krävande för lyssnaren. Här finns en hel värld att upptäcka, men det kräver både tid och tålamod.