Teaterrecension: Minnesvärd teater om minnets flykt
Text: Kati Kaartinen. Regi: Kaisa-Liisa Logrén. Scenografi: Anna Pöllänen och Kaisa Rasila. Dräkter: Kaisa Rasila. Ljus: Anna Pöllänen. Ljud: Tuomas Fränti. Koreografi: Kaisa Niemi. På scenen: Tarja Heinula, Hannes Suominen, Niina Sillanpää, Minna Aro, Jukka Juolahti.
Premiär på Takomo 4.4.
På Teater Takomos scen förvandlas något så prosaiskt som ett servicehem till en magisk plats. Det sker delvis tack vare Kati Kaartinens språk som tränger sig in i den sterila miljön, sätter sprutt på rollatorerna, ger vardagen en komisk udd och låter människorna träda fram. För här finns faktiskt riktiga människor, också om de matas och rastas av maskiner.
I berättelsens centrum står Tarja Heinulas Hanna, en framgångsrik men jäktad konsult, som ska hämta sin döda mammas tillhörigheter på hemmet där denna tillbringade sina sista år. Där konfronteras Hanna med död och ålderdom men också med en stark gemenskap hos den brokiga skaran invånare, däribland Minna Aros rullstolsburna Oili som gillar att tjuvnypas, Jukka Juolahtis Oskari som har en dikt i fickan till varje tillfälle och den hurtiga vårdaren, sympatiskt gestaltad av Hannes Suominen, som kallar till mat och blöjbyte.
I ena stunden är det nästan lyteskomik som gäller, i andra råder ett finstämt allvar på scenen. Föreställningen lirkar med publiken och får oss att leva oss in i vardagen hos en person som gradvis håller på att förlora sitt minne. Pjäsen handlar om att släppa taget om sig själv men också om anhöriga som går bort. Den påminner om att vissa saker försvinner samtidigt som annat tillkommer, som samhörighet, sång och ja, poesi. ”Den som ingen ser på försvinner”, skriver poeten Mirkka Rekola vars dikt på sätt och vis utgör pjäsens ledord.
Poesi och vardagsprat
Sinusta tehtiin laulu (ungefär ”du fick en egen sång”) är en turnéföreställning samproducerad av Takomo och den turnerande teatergruppen Rospuuttoryhmä. Med ljus, ljud, några flyttkartonger och ett husskelett med skira pappersväggar skapas rum på scenen. Kaisa Rasilas kostymer ger föreställningen färg och karaktär.
Regissören Kaisa-Liisa Logrén skapar en välfungerande helhet där talpartier varvas med musik och rörelse. Den lyriska isdansen och den lilla flickans energiska hästlekar är snyggt koreograferade, både finurliga och vackra att vila ögat vid.
Skådespelarna bjuder på känsliga tolkningar och ett fint samspel. Tarja Heinula är stark hela vägen ut i rollen som Hanna. Niina Sillanpää växlar galant från den vithåriga damen som glider fram på sin rollator till den lilla flickan i ribbstickade strumpbyxor som tassar runt i sin fantasivärld.
Kati Kaartinens text nyttjar många stilnivåer, blandar poesi och vardagsprat. Hon förflyttar publiken mellan olika miljöer och får oss att stanna upp vid magnifika ögonblicksbilder, som när hon målar upp barndomens trollskog där mossklädda stenar får liv och fantasin kan vandra hur långt som helst.