Bokrecension: ”dricker bärs, läser poesi”
Radiojournalisten Petter Sandelin debuterar med en diktsamling där jagpersonen tyranniserar rakt igenom.
Lyrik
Schildts & Söderströms 2013
Att det ges ut allt mindre poesi på svenska i Finland torde knappast ha undgått någon. Eller så har det undgått alla. Vem bryr sig?
Petter Sandelin bryr sig: ”världen behöver fler poeter”, skriver han i en av sina dikter i debutsamlingen Istället för grindcore, med tillägget: ”verkligen”.
Det är liksom som att nånting har han märkt, Sandelin. Och det antyds redan i titeln, ”Istället för grindcore”. Som att grindcore inte är svaret på alla frågor.
Den som inte vet vad grindcore är får googla.
Petter Sandelin, född 1982, är redaktör vid Radio Extrem. Man kan om man så vill se tilltalet i Istället för grindcore som en vidareutveckling av den grabbiga, lite slattriga jargong som odlas där. Här har den upphöjts till konst, beständigats.
Det är möjligt att den genomsnittliga Extrem-lyssnaren inte har någon belastande kännedom om poesi och därför inte störs av det förutsägbara i greppet och ämnena. Som i följande rader:
jag tittar ner
i pissoaren
jag ser det
allt
besluten
människorna
de jag älskat, svikit
och föraktat
jag är full
(förlåt)
Där står pissoaren, inte riktigt lika bångstyrig som när Duchamp ställde ut den för snart hundra år sedan. Detta kunde nästan ha skrivits av Henry Parland i slutet av 1920-talet. Sedan peppras rätten med lite moralisk indignation, på ett sätt som kan föra tankarna till Larry Silván:
folk som säger
att de inte ångrar nåt
ljuger
det föraktar jag
om man inte ångrar nåt
har man inte lärt sig nåt
har man förlorat
jag antar att det är min point
känn ånger
Det här är poesi som pose, cool idé, livsstil. En sorts ’kalsongfylla’, som det så vackert heter. Och lite ut på länk mellan varven, eller på cykeln: ”jag gör så gott jag kan/ kör fler pass på cykeln/ dricker bärs, läser poesi,/ försöker lära mig att älska igen/ det går så där”.
Visst finns här en stor portion humor: slutklämmarna vrider ofta till helheten på ett nästan omärkligt finurligt sätt och här finns överstrukna, censurerade ord som låter fantasin flöda, typ. Bitvis en något större motsträvighet än vad man kan utläsa av de exempel som citeras här. En poäng med boken är kanske att upprätta poesin som frizon: en diktsamling är mera tillåtande än låt säga en radiokanal.
Men det är samtidigt en frihet utan större ansvar, och trots att slattrigheten kan läsas som en sorts ”politiskt” non serviam, en vägran att underordna sig, så härjar tyrannen ”jag” tvärsigenom. Poesin själv – orden, rytmen, syntaxen – får inte just komma till tals.