Konstrecension: Ett förlorat land
Ett kärrhjul, gamla brev och brottstycken av en vaggvisa på karelska. Med små fragment bygger tio konstnärer med karelska rötter historier.
Helsingfors konsthall, Nervandersgatan 3. Till 14.4.
Något förlorat, ett mytiskt land och en konkret uppväxtplats. För konstnärerna i gruppen Ozane är Karelen allt detta, även om det är föräldrar eller ännu tidigare generationer som varit tvungna att lämna sina hem efter kriget. Här finns inga krav på att få Karelen tillbaka, men en längtan till en plats där släkten hade en egen historia. En annan drivkraft är behovet att bearbeta ett traumatiskt förflutet; inom vissa familjer har man inte orkat eller velat prata om flytten.
Under en paneldiskussion om flyktingskap i samband med utställningen får årets flyktingkvinna 2012, läkaren Malalai Rahim, frågan om hon drömmer om att återvända till Afghanistan, som hennes familj flydde från efter år av krig, våld och mordhot. Med tårar i ögonen förklarar hon att det just nu inte finns något att längta tillbaka till.
– Jag skulle inte vilja att mina barn behöver uppleva det som jag har genomlevt.
Situationen är knappast helt jämförbar, men kanske har det också behövts en eller två generationer för att sila fram ett nostalgiskt skimmer över Karelen.
Skärvor från det förflutna
Utställningen bygger till stora delar på föremål. Marja Kanervo placerar böcker, mappar och gamla fotografier på små hyllor utom räckhåll, nästan utom synhåll. I en installation införlivar Kaisu Paavilainen ett hjul från den kärra far använde vid flytten och Veikko Björk placerar en Lada i utställningssalen. På motorhuven projiceras en video från sökandet efter en by som inte riktigt längre finns. Anne Siirtola ställer ut en tvådelad video och mängder av föremål från ett hus som brunnit ner – inte i Karelen, men också det en förlust.
Var tyst heter Paavo Räbinäs installation som i en projektion visar nio personer som äter under tystnad. Nedanför står ett glaskärl med inlagd tunga. På finska leder ordet kieli till frågor om språk, men verket kan också just som titeln säger helt enkelt handla om att tala eller tiga – med en aningen övertydlig bild, som ger ett lätt obehag.
En ny början
Petri Kavermas installation Separator Opus 4 är en ljusskimrande husform i tunt tyg inuti en grov ribbkonstruktion. Modellen är farföräldrarnas hus i Kymmenedalen, dit de flyttade från Karelen.
Frontmannahuset kan ses som en symbol för återuppbyggnad och ett nytt liv.
– Om jag skulle göra ett monument över efterkrigstiden skulle det vara ett frontmannahus, säger Kaverma.
Besökaren omges av en stor mängd fragment från ett splittrat förflutet och behöver läsa en hel del utställningstexter för att hitta ingångar till verken. Det är inte lätt att plocka ihop skärvorna till en helhet, men kanske finns det också en poäng i det.