Livet strömmar förbi i Alice Munros noveller
Alice Munros senaste novellsamling sägs vara hennes sista. Nu finns den på svenska. Men vem är Alice Munro, författaren som kallats för ”Kanadas Tjechov” och ”världens bästa novellförfattare”? Philip Teir har läst en biografi parallellt med den nya boken.
Atlas, 2012 Översättning: Rosie-Marie Nielsen
”Hemmafru finner tid att skriva noveller.”
Så rubricerade den kanadensiska tidningen Citizen en intervju med Alice Munro 1961.
Då var Munro knappt 30 år gammal. Hon hade två barn, bodde i ett hus i British Columbia och hennes favoritstund på dagen var när barnen såg på barnprogrammet Funorama, för då visste hon att hon ännu hade femton minuter på sig innan middagen skulle börja lagas.
Hennes man Jim uppmuntrade skrivandet – han hade köpt en skrivmaskin till henne på födelsedagen – men han hade bestämda uppfattningar om hur det goda förortslivet skulle se ut. Och det innebar bland annat ett stort hus som skulle städas. Och så småningom ett ännu större hus.
Alice Munro har kallat den här tiden för ”the bumbling years”: ”åren som våra barn kommer att minnas hela livet. Hörn på gården dit jag aldrig gick som stannar i deras medvetanden.”
Hon skulle återkomma till de här åren i flera av sina noveller, som ofta kretsar kring människor som älskar varandra, hatar varandra, sviker varandra, kanske försvinner ur varandras liv. En av hennes novellsamlingar heter kort och gott Kärlek, vänskap, hat (originaltiteln är mer talande: Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage).
På många sätt liknar Alice Munros väg till författarskapet flera av hennes generationskamraters. Hon är jämngammal med Sylvia Plath. Men författarmyten – i synnerhet jämfört med Plath – är samtidigt väldigt annorlunda. Vi föreställer oss Alice Munro som den vithåriga, lågmälda damen som med kirurgisk precision skildrar människor i alla skeden av livet. Oantastlig, balanserad.
Som kan ta en lantlig miljö – i första hand Wingham utanför Ontario där hon växte upp – och skapa drabbande, universella berättelser om liv och död, stora drömmar och svåra umbäranden. Hon är både lantlig och modern, hon kan skildra vuxna relationer men också ödesmättad glesbygd. Hennes tidigaste noveller kallades ibland ”kanadensisk gotik”, och var influerade av författare som Carson McCullers och Eudora Welty. I en historia berättas om en flicka som bestämt sig för att börja städa när hennes mamma är borta, och kokar upp en kastrull med vatten som faller över hennes lillebror, som dör. Den typen av småstadstragedier återkommer som teman under hela hennes författarskap, också i de senare årens noveller.
Litteraturvetaren Robert Thacker skrev för några år sedan en tegelstensbiografi om Alice Munro, Writing her lives (2005, reviderad 2011). Den är intressant om man vill veta något om de stora dragen i Munros liv, även om den snarare är ett slags monografi än en regelrätt livsteckning: största delen av de 770 sidorna upptas av redogörelser av utgivningsdagar, recensioner, korrespondenser mellan Munro och hennes agenter och förläggare.
Sånt kan ju vara nog så intressant. Till exempel får vi veta hur Munros noveller landade på skrivbordet hos tidningen New Yorker på sjuttiotalet, och hur det indirekt ledde till hennes internationella berömmelse. Munro hör till de författare som skrivit för New Yorker allra längst och mest lojalt. Också flera av novellerna i den nya samlingen Dear Life, på svenska Brinnande livet, har publicerats i tidningen under de senaste två åren.
Munros texter väckte beundran redan tidigt, men hon kämpade som sagt – som många kvinnliga författare i sin generation – med att få tid att skriva. Efter tjugo års äktenskap, 1972, skilde hon sig och flyttade till sina hemtrakter i Ontario, och det var också då som författarskapet nådde ryktbarhet, kanske delvis för att hon med ännu större precision kunde skriva om sina egna uppväxttrakter. Ofta handlar hennes noveller om klasskillnader och familjehemligheter.
Det var inte alltid så populärt hemma i Ontario. När Alice Munro började nå ryktbarhet i utanför Kanada skrev Barry Wenger, en ledarskribent på lokaltidningen i Wingham, att stadens invånare tyvärr aldrig kunnat njuta av storheten i hennes texter eftersom de upprepade gånger varit föremål för ”elaka och sura” iakttagelser. Enligt honom skildrade Munro stadens centrum som ett ”ghetto där alla spritsmugglare och prostituerade bodde”.
En kvinna skrev också en insändare till tidningen. Hon hade bott granne med Munros föräldrar (”Vi var vänner då – vilket jag nästan skäms för att erkänna”) och kunde berätta att många av historierna i Munros böcker byggde på verkliga händelser. Hennes egen familj hade skildrats på ett elakt sätt i en av historierna. Sanningen var att stan var full av ”hårt arbetande, moraliska och respektabla människor”.
Alice Munro har själv viftat bort alla anklagelser om att hon svärtat sin hembygd eller utnyttjat autentiskt material. ”Om man försöker skriva så sant som möjligt finns det alltid en kärlek i materialet”, sa hon i en intervju med kanadensisk radio på sjuttiotalet.
I veckan kom så Brinnande livet, som det svenska förlaget Atlas lanserar som Munros ”kanske sista bok”. Hon är förvisso 81 år gammal. Å andra sidan har det redan tidigare förekommit rykten om att hon ska lägga av. Redan 2005 meddelade Munro att hon skulle göra sitt sista publika framträdande. Det löftet bröt hon. Hon sa att novellsamlingen The View from Castle Rock 2006 sannolikt var hennes sista bok. Efter det har det kommit ytterligare två.
Munro utgavs på svenska redan i mitten av åttiotalet, men sedan var det tyst en lång tid, tills Atlas återlanserade författarskapet i samband med den prisbelönade novellsamlingen För mycket lycka 2009.
I den nya boken skriver hon om de sista fyra texterna att de är självbiografiska och att de ”utgör det första och det sista – och det mest väsentliga – som jag har att säga om mitt eget liv”.
Det är ett lustigt underdrift. Munro har använt sitt eget liv som material under hela sitt författarskap. En av hennes mest drabbande noveller handlar om ett ungt par som blir vittne till att deras dotter nästan drunkar. En liknande incident hände när Munros döttrar var små.
Å andra sidan leder sådana jämförelser mellan liv och verk inte alltid någonstans. Den nya novellsamlingen är snarare ytterligare ett bevis för Munros förmåga att konstruera stora berättelser med väldigt små medel. I en av novellerna kommer en ung lärare till en tuberkulosdrabbad skola, en annan börjar med att en man hoppar av ett tåg mitt ute i ingenstans, och träffar en kvinna som bor ensam i ett ruckel.
Historierna är aldrig förutsägbara. Fokus skiftar – ibland byts till och med huvudpersonen under en och samma historia – och slutackordet bryter ofta med öppningens förväntningar. Ibland når hon en vibrerande nivå där helt vardagliga iakttagelser får närmast livsavgörande betydelse.
Alla novellerna, också de självbiografiska, kännetecknas av det som Munro själv sagt att hon beundrar hos Eudora Welty: ”skönheten när våra liv strömmar förbi.” Hon är tekniskt avancerad men tycks samtidigt skriva helt intuitivt.
Med detta sagt är Brinnande livet inte Alice Munros bästa novellsamling. Jag skulle till exempel placera Kärlek, vänskap, hat högre. Men den som trivts i hennes sällskap tidigare kommer att göra det också den här gången. Om det är hennes sista bok återstår att se. Men historierna kommer att leva länge.