Teaterrecension: Nostalgiskt om brukspatronen
Text & regi: Kari Heiskanen. Scenografi: Antti Mattila. Dräkter: Elina Kolehmainen. Ljus: Mika Ijäs. Ljud: Eradj Nazimov. Mask: Milja Mensonen, Jaana Nykänen. På scenen: Pertti Sveholm, Aino Seppo, Eero Aho, Risto Kaskilahti, Ville Tiihonen, Sanna-June Hyde, Kirsi Karlenius, Eero Saarinen, Rauno Ahonen, Tommi Rantamäki, Tero Koponen, Tom Wentzel, Petrus Kähkönen, Leena Uotila, Eija Viplas, Leenamari Unho, Ella Niinistö, Liisa Sipilä, Joe Ahonen, Luka Haikonen, Alvari Stenbäck, Nuutti Konttinen.
Premiär på Helsingfors stadsteater 21.3.
Folk tycks längta efter den goda kapitalisten – åtminstone frodas myten på Stadsteaterns scen. Av allt att döma ska han vara lite som kommerserådet Gustaf Adolf Serlachius,den finländska pappersindustrins pionjär, vars liv skildras i Kari Heiskanens nyskrivna pjäs.
Serlachius målas upp som motpolen till dagens finanshaj som gör snabba klipp på börsen för att maximera sitt privata kapital. Metsäperkele hedrar brukspatronen, han som grundar fabriker, skapar jobb, ser till att arbetarna får utbildning och sjukvård, tilltalar dem som ”mina barn”. När kön av villiga arbetare ringlar till Serlachius nya fabrik i Mänttä får kvinnor, män och till och med de som har svårare att klara sig i samhället plats.
Industrialisering
Mot tidigare årtionden tecknar sig vurmen för de gamla affärssläkterna som intressant. Skulle det till exempel ha varit möjligt att på 1970-talet nostalgiskt hylla affärssläkterna Stockmann, von Frenckell och Finlayson på teaterscenen? Romantiseringen av 1800-talets slut i Tammerfors, Finlands Manchester, blir på sätt och vis begriplig i relation till att vi inte längre har någon industri i landet.
Med text och regi lyckas Heiskanen på ett engagerande sätt skissa upp industrins barndom och de samhällsomvälvningar den förde med sig. Sågspånen yr, turbinerna bullrar. Vi gör en tidsresa till ett Finland som om vintrarna är helt avskuret från omvärlden på grund av isarna, där det enda som finns att erbjuda är billig arbetskraft och lantdagen formas enligt klasstillhörighet. I början av föreställningen talar Snellman (Tom Wentzel) om individens plats i historien, medan socialisten Korpinen (Tommi Rantamäki) avrundar med ett tal till kollektivet.
Däremot lyckas Heiskanen inte riktigt kombinera historielektionen med de personliga motiven och relationerna karaktärerna emellan. Till exempel rinner rivaliteten mellan Serlachius och Risto Kaskilahtis Fredrik Idestam bara ut i sanden innan den fått något crescendo.
Det blir heller inte så mycket crazykomedi, tvärtom handlar en stor del av den tre timmar långa föreställningen om ett enträget slit. Pertti Sveholms Serlachius knogar på och snortar kokain för att klara av arbetsbördan men det resulterar i längden inte i så spännande teater. Sveholms papperspamp för tankarna till Orson Welles, men hans spel bygger i stor utsträckning på ett höjt röstläge och svordomar. Leena Uotila lyckas däremot hitta komik i sin lilla biroll, den förnäma Elsa Skogster.
Serlachius visar sig inte bara vara en skogsdjävel utan också en riktig patriark. Inte sällan gormar han ”kärring” åt äldre kvinnor och hotar dem ibland med våld. Förutom den goda hustrun Alice (Aino Seppo) tycks damerna mest vara till besvär, om man inte får daska dem på rumpan som kompanjonen Alexander Neiglick (Eero Aho) ofta passar på att göra.
Språkstriden spelade förstås en stor roll under det sena 1800-talet, men den får en lite annan innebörd när den överförs till scenen. Visst var Serlachius fennoman men att i föreställningen framhäva språktillhörighet, låta karaktärerna hylla ”finskspråkiga pengar” och racka ner på ”det svenskspråkiga bästa broder-nätverket” blir problematiskt i dagens hårda språkklimat.