Teaterrecension: Tal med många tungor
av Akse Pettersson och Oskar Pöysti. Regi: Akse Pettersson. Research: Anne Nickström. På scenen: Oskar Pöysti.
Viirus premiär på Tull- och packhuset 15.3.
Tröst är del två i Viirus dokumentärtrilogi om vår samtid. Medan den första delen, Aurora Helsinki (2011) skildrade psykiska störningar och beroenden, har arbetsgruppen för Tröst valt att utforska helsingforsarnas förhållande till religionen, eller till tron över huvud taget. Gruppen har intervjuat ateister, agnostiker, och både konservativa och liberala kristna om deras världsbild. På basis av intervjuerna har regissören Akse Pettersson och skådespelaren Oskar Pöysti skrivit en turnépjäs i monologform som framförs av Pöysti.
Pöysti ställer sig framför sin publik, och ber åskådarna i den kalla lagerlokalen att stilla sig en stund och stänga bort ljuden från gatan utanför, innan föreställningen börjar. Det finns ingen skolbänk mellan honom och publiken, samtalstonen är ledig men respektfull, kroppsspråket tillsynes spontant och lekfullt. Ja, rörande och humoristiskt rentav. Men liksom i Aurora Helsinki, blir det dokumentära materialet ett stoff som används godtyckligt.
Olika åskådningar, upplevelser och frustrationer framträder i ett polyfont sorl. Det är ofta omöjligt att avgöra vem som talar, när, och till vilken grad gruppen manipulerat vittnesmålen. De intervjuades hållningar blandas med arbetsgruppens egna, medan bland andra William Shakespeare, Edith Södergran och Samuel Beckett också får sina åskådningar framförda under monologens lyriska stunder.
Som åskådare blir jag personligen ställd av röster i monologen som anser att barn kan vara besatta av det onda, av mörka människosyner, självförakt, och av ringaktandet av vetenskaperna. Pöysti blir en ställföreträdare för åsiktsyttringar som förblir lika anonyma som de som framförs på nätets diskussionsforum.
Gemensamma behov
Teatern kan öka förståelsen mellan människor med avvikande uppfattningar genom att låta personerna bakom åsikterna framträda på scenen och genom att åsikterna kontextualiseras. En föreställning som citerar vad diverse personer (vars ålder, kön, etnicitet, utbildning, familjebakgrund inte preciseras) tror om livet och döden, blir däremot onödigt fragmentarisk och irrelevant. Däremot kan Tröst säkert ge upphov till intressanta diskussioner om åskådarnas egna upplevelser och övertygelser efter föreställningen. Det som framträder genom de olika rösterna och genom arbetsgruppens behandling av materialet, är nämligen ett gemensamt behov av att inte bara bli sedd och älskad, men också av att betydelsegöra vardagen och söka en större mening med livet.