Recension: Ziggy Stardust – i mogen ålder
Bowie har alltid haft ena foten i världsmetropolerna och den andra i kosmos. På det nya albumet – det första på tio år – har han framför allt fötterna på jorden.
”Sången, med sin svårdefinierbara stämning, förde alla transistorradioägare på en fem minuter och två sekunder lång färd genom världsalltet”.
Så skriver Patrik Bifeldt i en artikel om David Bowies Space Oddity i Hufvudstadsbladet sommaren 1983.
På något sätt fångar meningen David Bowie på kornet. Det är ju det som hans musik – när den är som bäst – handlar om. Bowie har alltid haft ena foten i världsmetropolerna – New York, Berlin och London – och den andra i kosmos.
För oss som gillat Bowies melodier och röst har han förvisso varit rätt tålamodsprövande. Det är ett stort kliv från en gåshudsframkallande ballad som Johnny Mathis-covern Wild is the Wind till de allra svulstigaste rockriffen under Tin Machine-perioden i slutet av åttiotalet, som i ärlighetens namn gått åtminstone mig förbi. På 1997 års Earthling flörtade Bowie med industrimusik (skivan innehöll bland annat samarbeten med Nine Inch Nails), medan de senaste albumen Heathen (2002) och Reality (2003) var en återgång till ett mindre trendkänsligt och mer tidlöst låtsnickrande. Sist och slutligen är ju Bowie ingen rockmusiker utan ett popsnöre ut i fingerspetsarna.
Det nya albumet The Next Day landar någonstans mittemellan – med tydliga melodier men också med gitarrerna långt framme i mixen. Första singeln Where are we now? lovade egentligen någonting annat. Det var Bowie när han är som mest kontemplativ.
Albumet öppnar med ett Talking Heads-doftande titelspår där Bowie sjunger ”Here I am, not quite dying” medan gitarristen Earl Slick slår fram ackord som får mig att tänka lite på nittiotalets Jakobstad och bandet Plum. Vi rör oss i samma regioner, musik med bra livekänsla och groove.
Det fortsätter med en Tom Waits-inspirerad historia, Dirty Boys, med en tung barytonsax och dissonanta gitarrer. Följande låt Love is Lost är klassisk Bowie, med gitarrslingor som för tankarna direkt till det underskattade åttiotalsalbumet Let’s Dance.
Man vill gärna att David Bowie ska få in en fullträff. Så mycket av det som var bra med britpopen på nittiotalet – band som Suede och Pulp – hade massor att tacka Bowie för.
Så när en Suede-aktig låt som Valentine’s Day sedan dyker upp är det svårt att avgöra vad som är hönan och ägget. Suede lät som Bowie men nu låter Bowie plötsligt som Suede ...
Producenten Tony Visconti har jobbat med Bowie sedan sextiotalet – de återupptog samarbetet i början av 2000-talet – och här finns många små detaljer som anspelar på Bowies tidigare album. Han har lagt av med drum’n’bass-excesserna och är mera låtsnickrare igen. Textmässigt handlar det mycket om liv och död och rädslor, om att bli äldre. Men förklaringen behöver inte vara så banal som att Bowie är 66 år gammal och har haft hjärtproblem. Hans texter har aldrig varit några solskenshistorier. ”Alla mina plattor är jävligt olyckliga!”, som han sade i en intervju i Sonic år 2002.
Det jag sist och slutligen saknar är låten eller melodin som lyfter över alla andra – den som för lyssnaren på en färd från datorn genom världsalltet. En titel som Dancing Out in Space lurar ingen. Dagens Bowie har fötterna stadigt på jorden.