Konstrecension: Driven linje
Helsingfors konstmuseum, Tennispalatset. Till 26.5.
Att Marjatta Tapiola (f. 1951) är en ytterst skicklig målare med stor drivkraft i penselföringen är klart.
Hennes åttiotalsmålningar präglas av plågade, förvridna människogestalter i obekväma positioner. Efter en period fylld av ensamma fragila skelett och svävande kadaver exploderar verken på 2000-talet i djurisk livskraft. Hennes utveckling följer grovt taget kurvan för lidande, död och uppståndelse, om än av en synnerligen jordisk karaktär.
Med åren förändras linjen från brutal expressivitet till en vild dans i virtuos lätthet, för att i de allra nyaste verken på utställningen bli så tunn att figurerna förlorar sin kroppslighet i en dekorativ luftighet. Stormvinden har mojnat och en kylig exakthet råder i den flyktiga teckningen.
Märkligt nog berör inte många av hennes målningar mig speciellt starkt. Något står i vägen för en konstupplevelse utöver den rent måleriska. De nyare verken visar upp en slipad estetik i lättillgängliga, väletablerade motiv, ofta med utgångspunkt i antik mytologi. Här saknas den mänskliga svaghet och solkighet som finns i hennes tidigare verk.
Det kan också handla om storleken. Vissa målningar vinner på att ses förminskade i utställningskatalogen – de blir förtätade, som en reducerad buljong med fylligare smak.