Filmrecension: Les Misérables
Musikal
Manus: William Nicholson, Alain Boubil. Musik: Claude-Michel Schönberg. Lyrik: Herbert Kretzmer. Foto: Danny Cohen. Scenografi: Grant Armstrong, Gary Joping, Hannah Moseley, Su Whitaker. I rollerna: Hugh Jackman, Russell Crowe, Anne Hathaway, Amanda Seyfried, Eddie Redmayne, Samantha Barks, Sacha Baron Cohen, Helena Bonham Carter.
Seriösa och sorgliga ämnen har som vi vet redan i decennier funnits i den per definition en gång så levnadsglada och sprittande musikalen. Veritabla klassiker som West Side Story, Spelman på taket och Cabaret väjde inte för verklighetens mörkare sidor och till och med i Sound of Music fanns nazismen som hotbild i bakgrunden. Ett relativt färskt exempel från filmmusikalen är Lars vonTriers Dancer in the Dark (2000) där regissören medvetet bröt med genrens förväntningar. Men visst kan vi rentav söka oss tillbaka till pionjären Busby Berkeleys mitt under depressionen gjorda Gold Diggers of 1935 och hans ”chockklippning” i numret Lullaby of Broadway med den unga flickans självmordssprång från skyskrapan och därefter det tomma rummet med en hungrig kattunge som väntar på mat.
Utan tal och dans
Sociala orättvisor, mänsklig misär och ondska är inte heller någon bristvara i Les Misérables (Samhällets olycksbarn), Victor Hugos stora roman från 1862 som filmats otaliga gånger och som av Claude-Michel Schönberg (musik) och Alain Boubil (lyrik) gavs musikalform i den engelska version som fick premiär i London 1985 varefter den inledde sitt segertåg på Broadway. När den nu efter många och långa planeringsskeden realiserats som film sker det med Tom Hooper som regissör, britten som gjorde Kungens tal.
Även i musikalen är kommunikationen ett centralt kapitel för Hooper som satsat på aktörernas egna röster som bandades direkt under inspelningen. De med hörlurar försedda skådespelarna fick pianomusik som vägledning, orkestreringen har kommit till senare.
Onekligen skapar experimentet, utan skönsjungande stjärnor, stämningar av autenticitet, omedelbarhet och skröplig sönderrivenhet. Som musikdrama står Les Misérables med sin om recitativet påminnande teknik och sina körpartier rentav närmare operan än musikalen. Även i sättet att ibland låta sångerna växla från person till person och sedan kulminera med kören. Nästan inget tal och ingen dans förekommer. Känslan av veristisk opera förstärks ytterligare av filmens foto och realistiska miljöer. Fotografen Danny Cohen växlar mellan närbilder, avståndsbilder och fågelperspektiv i ett landskap som är blod, svett, smuts och tårar. Och slutligen skott och eldväxling på gatornas och barrikadernas Paris 1832. Dessa realistiska filmiska element fungerar i sin tur som ett avståndstagande från operan. Motstridiga element förekommer.
Känsla och understatement
Hugh Jackman i huvudrollen som den olycklige Jean Valjean imponerar med vokala nummer som har känsla och intensitet. Russell Crowe som hans nemesis, polismästaren Javert, överraskar med sin reserverade och jordnära tolkning. Den vanligtvis så prinsessfagra Anne Hathaway är en marterad och hårt prövad Fantine vars paradnummer är I Dreamed a Dream. Med sitt klippta hår påminner hon nästan om Maria Falconetti i Dreyers En kvinnas martyrium. Musikalens unga kärlekspar spelas av Amanda Seyfried som Fantines dotter Cosette och Eddie Redmayne som revolutionären Marius. Med känsla och patos sjunger Marius Empty Chairs At Empty Tables då han minns sina stupade kamrater. Rörande är även Éponine (Samantha Barks) i sin trånsjuka längtan efter Marius. Subrettparet och de snikna skojarna görs med komisk snärt av Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter.
Vad sångerna beträffar kan jag stundom inte låta bli att tänka på en ikon som Fred Astaire om vilken det ofta hette att han inte kunde sjunga även om han fick framföra nummer av stora amerikanska kompositörer. Men han ägde en underbar förmåga att artikulera sångtexterna och ge pondus och reson åt innehållet, ett grepp som inte är helt främmande för Les Misérables.
Helheten är suggererande och rörande, melodramatisk och massiv även om musikalen med sin längd och tyngd kan få drag av ett monolitiskt block. Mäktig är finalen med en vision om både den sakrala (himmelska) och samhälleliga frihetens rike då berättelsen helt enligt Hugos syften gått från det helvetiska till det himmelska, från inledningens hydra till avslutningens ängel.