Konstrecension: På konsumtionens slagfält
Oliver Whiteheads videoverk Dreamless är en slaskig snyting mot den hejdlösa konsumenten.
Amos Andersons konstmuseum, Georgsgatan 27. Till 6.5.
Kalasbordet är prydligt dukat i början av Oliver Whiteheads (f. 1947 i Storbritannien) videoverk Dreamless. En rosa hjärtformad tårta står i centrum på den vita duken. Efter att åtta barn härjat klart, med en ständig tillförsel av nya sötsaker, återstår ett fläckat slagfält, med små plastleksaker halvt begravda i de skövlade kakmassorna.
Att vanliga regler för bordsskick inte gäller är klart, ingen hindrar barnen från att kladda. De vet om att det finns leksaker gömda i kakorna och när den första hittas tar utgrävningsarbetet fart. Allt är uppdukat för att plundras.
Det tjugofem minuter långa frosseriet – som inte ens i första hand går ut på ätande – verkar allt annat än tillfredsställande. Snarare skapas en uppgiven stämning, förstärkt av Asko Keränens monotona musikslingor.
Den här bilden känns sann, och handlar om mycket mer än barns förunderliga sug efter godis och leksaker. Den säger något om hur ett beteende sprider sig i en grupp, men den starkaste känslan som förmedlas är konsumtionens meningslöshet.
Visst bjuder upptäcktsfärden genom den aldrig sinande materien på stunder av glädje när barnen systematiskt hackar gafflarna i kakor och med kladdiga händer gräver sönder bakverk. Men belöningen är så futtig, om man inte räknar med stundens upplevelse utanför vardagens regelverk. Skräp är det som bjuds. Och det är inte svårt att överföra bilden av det här kalaset på samhället i övrigt.
Vad är det vi letar efter egentligen? Eller krafsar vi bara mekaniskt genom allt som ställs framför oss?
Egentligen är Dreamless ett tvådelat verk. En 18 minuter lång sekvens visar hur barnen får ansiktsmålningar före festen. Den delen är lite för redovisande och har inte samma allmängiltighet som festen. Barn uppslukade av sin förändrade spegelbild verkar dessutom vara en annan historia.
Whitehead utnyttjar det oregelbundna utrymmet på sjätte våningen på Amos Andersons konstmuseum väl. Men jämfört med den starkt laddade festen känns en serie målningar och Emma Suominens fotografier på barnen som utfyllnad.