Filmrecension: Raffel får smart vinkling
Ingen kan motstå en riktigt bra sann historia. Suget och energin som kommer direkt ur verkligheten skiljer Argo från mängden bleka thrillerfilmer.
Manus: Joshuah Bearman & Chris Terrio. I rollerna: Ben Affleck, John Goodman, Alan Arkin, Victor Garber m.fl.
Den inleds med en (ganska sofistikerad) historielektion i tecknad serieform och sedan pang på 1979: rasande iranier intar den amerikanska ambassaden i Teheran.
I kaoset som bryter ut lyckas sex anställda rymma till den kanadensiska ambassaden och gömma sig där. Men där kan de inte stanna och hur i fridens namn få ut dem därifrån?
Förstås genom att låtsas göra en science fiction-film med titeln Argo, en Star Wars-pastisch som utspelar sig i Mellanöstern. Därmed kan de gömda amerikanerna få nya identiteter i ett fingerat kanadensiskt filmteam som åkt till Teheran för att leta lämpliga inspelningsplatser – och sedan flyga hem via den hårdbevakade flygplatsen.
Den här lysande idén kläcks av Tony Mendez (Ben Affleck), manligt täckt av behåring och anställd vid CIA. Till sin hjälp får han maskören John Chambers (John Goodman, den sista skådisen med pondus nog för att förkroppsliga det gamla Hollywood) och producenten Lester Siegel (Alan Arkin, som stjäl hela filmen).
Nu har filmen allt: det muslimska hotet, den ensamma hjälten som säger att varje individ räknas och är beredd att riskera livet för saken, nostalgi till det coola 1970-talet, cyniska insidesskämt om Hollywood men också hjältemod av dess liberala falang, rå spänning i bekanta miljöer som flygfält och lite amerikanska flaggor.
Lottovinst
Eftersom Ben Affleck hör till mina minst älskade skådespelare, blir jag alltid glad då det framgår att han kan göra annat. Det har han redan bevisat som regissör till filmerna Gone Baby Gone och The Town. Men den här historien måste vara svaret på allt han någonsin önskat sig (minst en Oscarnominering). Inte ens att han snott huvudrollen kan skada filmen nämnvärt: dels spelar han en professionell gisslanbefriare som väl per definition måste vara uttryckslös i spända situationer, dels kunde ingen skådis uttrycka känslor och tankar under allt skägget (vilket dessutom klär honom).
Som regissör har Ben Affleck fattat några helt centrala saker: detaljen är allt när det gäller trovärdighet i epokfilmer, framför allt för att förankra en så här otrolig historia. Han glamoriserar inte, skådespelarna liknar de verkliga personerna och kläderna är så fula att det gör ont. Argo vill påminna om 70-tals samhällsdramer och gör det också till det yttre. Här finns decenniets anständighet men motsägelsefullheten och paranoian saknas.
Affleck är också bra på spänning och action på ett grovkornigt, lite dokumentärt sätt, för att han koncentrerar sig på människorna, också på det där 70-talsviset: ylande däck i biljakter och strategiska små fördröjningar och parallellklipp som får publiken att tugga sönder nagelbanden. Det är skickligt, även då han i motsats till en David Fincher i Zodiac gör avsteg från sanningen för att förbättra historien. Sevärd, smart underhållning om en fantastisk historia från en mera oskuldsfull tidsålder.