Filmrecension: Tryckande terroristjakt
Början är känd och slutet är känt. Men intensiteten och spänningen är ingen bristvara i Zero Dark Thirty, Kathryn Bigelows film om den långa jakten på och den slutliga dödsstöten mot Usama bin Ladin i maj 2011.
Actiondrama
Manus: Mark Boal. Foto: Greig Fraser. Musik: Alexandre Desplat. I rollerna: Jessica Chastain, Jason Clarke, Kyle Chandler, Jennifer Ehle, J.J.Kandel, James Gandolfini, Mark Strong, Reda Kateb.
Kathryn Bigelow fortsätter det fruktbara samarbetet med journalisten och manusförfattaren Mark Boal som gav ett vackert resultat i Irakdramat The Hurt Locker. Också Zero Dark Thirty är ett dokumentärt drama och rekonstruerat reportage utöver det ordinära.
Med autentiska upptagningar av hjärtskärande nödsamtal från World Trade Center 2001 inleds en decennielång människojakt som är skoningslös men långtifrån en renodlad thriller. De aktiva är en liten grupp analytiker och agenter sysselsatta med ett outtröttligt skrivbordsjobb som går ut på att granska tips och ledtrådar och förhöra fångar. Förhören utesluter inte tortyr vilket upprört känslorna och delat åsikterna. Många hävdar att tortyren aldrig spelade någon roll i jakten på att hitta bin Ladins gömställe.
Filmens stora triumf, som även anger dess emotionella temperatur, är Jessica Chastain som CIA-agenten Maya. Hon som med sitt väderkorn, idoga arbete och sin intuition kommer till slutsatsen att Usama bin Ladin håller sig gömd i ett trevåningshus i Abbottabad, Pakistan. Hennes manliga kolleger och överordnade tvivlar men Maya får sin vilja igenom vilket leder till den hemliga räden.
Det är naturligtvis svårt att veta om Mayas (ett fingerat namn) insats verkligen var så betydelsefull som filmen vill göra gällande men av detta skapar Bigelow subtil dramatik. Trots sin centrala roll är Maya samtidigt förunderligt "out of place" i sammanhanget. En lika beslutsam som blek flicka som utgör ett reserverat vittne till dramats förhörs- och tortyrscener, i första hand utövade av kollegan Dan (Jason Clarke). Visst gäller det teamwork men samtidigt en kvinnas personliga vendetta. Maya som ser kolleger dö och som själv med nöd och näppe undkommer ett terrorattentat.
Zero Dark Thirty är ett korståg i det tysta som naturligtvis inte sprider nytt ljus över al-Qaida. Också bin Ladin utgör enbart det förhatliga målet som det gäller att uppnå. Den hemliga helikopterattacken och operationen i lägenheten är föredömligt stramt iscensatta. Man tänker på franska filmer som Rififi eller Hålet.
Steven Spielberg gjorde för ett antal år sedan filmen München (2005), en i och för sig actionorienterad thriller om den israeliska underrättelsetjänstens hämndaktion mot Svart september och palestinska terrorister i Europa. Men filmens kommandogrupp är inte bara en effektiv avrättningspluton utan också en konfys samling som håller på att korrumperas av sin rättrådiga men ändå mordiska uppgift.
Bigelows allt annat än befriande final inregistrerar liknande ambivalenta stämningar då Maya, både lättad och uppskärrad, har fört den långa jakten till ett segerrikt slut samtidigt som hon tycks vara medveten om det pris den krävt då fanatismen måste besvaras med fanatism. Stänk av pyrrhusseger.