Bokrecension: En vampyrs bekännelser
Att Hannele Mikaela Taivassalo ger ut en vampyrroman är helt i linje med hennes tidigare författarskap. I Svulten blir Helsingfors en gotisk och sinnlig stad som präglas av begär.
Roman
Schildts & Söderströms, 2013
Svulten heter Hannele Mikaela Taivassalos nya bok. Den stiliga, art nouveau-inspirerade omslagsbilden visar en kvinna vars röda, böljande hår för tankarna till Edvard Munchs berömda sekelskiftesmålning Vampyr. Till skillnad från kvinnan på Munchs målning, som böjer sig över en man med en tvetydig hållning – tröstar hon eller biter hon sig fast i hans nacke? – tittar den rödhåriga kvinnan på Taivassalos bok rakt på oss, med insjunkna kinder och färglösa ögon. Blicken är som av sten. Och titeln, den är nära nog namne med Knut Hamsuns Sult, nobelpristagarens debutroman från 1890.
Ja, referenserna anmäler sig omedelbart och är helt säkert medvetna. Liksom den namnlöse, utfattige unge mannen i Hamsuns roman driver huvudpersonen i Svulten runt i en stad hon inte riktigt kommer överens med. Det handlar om alienationen i den moderna storstaden, och om hunger. Men så är Jorunn, som hon heter, långt ifrån fattig. Hennes hunger är en annan – nämligen vampyrens. När berättelsen tar sin början har hon återvänt till ett alldeles nutida Helsingfors efter nära trettio års frånvaro. Hon har bott i Vilnius och Sankt Petersburg, ja i över tvåhundra år har hon flackat runt i Europa, gett sig av från den ena staden efter den andra när liken blivit för många i hennes spår.
Underliggande våld
Att Taivassalo nu kommer ut med en vampyrroman är knappast något som enbart ska attribueras till de senaste årens stora vampyrtrend, utan är helt i linje med hennes tidigare författarskap. Gotiska stråk har löpt i olika grad både genom hennes romaner och i barnboken Mörkerboken från 2009. Med Svulten tillåts hon fördjupa och förtydliga teman som alltid funnits i där: ensamhet, utanförskap, och det riktigt allomfattande: alltings slut, glömska, död.
I Jorunn Själfhämnd möter vi en klassisk vampyr av modern snitt. Hon har en kista, klär sig i svart läderrock, undviker båtresor, bränns av dagsljuset och vurmar för allsköns skräckromantik. Förutom redan nämnda Hamsun läser hon, utsträckt på sin divan, Baudelaire, Strindbergs drömspel och Charlotte Brontës Jane Eyre. Hon är blek och lång och smärt och stark. Om vampyrgenren förnyades i Låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvists succédebut från 2004, genom att berättelsen fick utspela sig kring en mobbad skolpojke i en socialrealistisk Stockholmsförort, så får nu de mer traditionellt gotiskt sinnade sitt lystmäte i Svulten. Njutningsfullt målar Taivassalo upp skiftande nyanser av dekadens i ett gustavianskt Stockholm, ett dickenskt London och ett fin de siècle-indränkt Köpenhamn, i ett Paris under 1920-talets glada dagar och ett Västberlin år 1979. Men framför allt är Svulten en Helsingfors-roman som utan tvivel kommer att uppskattas lika mycket av den infödde som av den som känner staden lite sämre. Under nattliga vandringar rör sig Jorunn från de nationalromantiska kvarter i Eira där hon har sin tornlägenhet, genom gamla hamn- och industriområden, förbi Tavastia och Glaspalatset, till Centralparken, Berghäll och Stenhagen. Med saknad minns hon 80-talets Lepakko och Teater Viirus gamla lokal på Råholmen.
Taivassalo inympar skickligt en magi i platserna hon beskiver. Och samma gåtfullhet välver sig runt motiven som återkommer från tidigare böcker. Vad med de rödhåriga gestalterna, det ständigt underliggande våldet, vad med de öppna och slutna rummen, dörrarna? Taivassalos hittills sammanlagda verk innehåller faktiskt en hel arsenal av sublimt stoff.
”Den som längtar jagar ...”
Den senaste romanen, Åh, kom och se här från 2010, handlade för mig om hur vetskapen om döden, alltings slut, fyller livet med ett brännande, nästan akut begär. I Svulten ser premisserna annorlunda ut. Genom Jorunn konfronteras vi med en värld av ändlöshet. Vi förstår att hennes liv efter närmare 250 år inte är mycket mer än en ständig, meningslös jakt på blod. Känslan av förfall förmedlas på så sätt inte bara genom dekadenta miljöer eller genom Jorunns saknad efter ”det slitna och solkiga” i nutidens alltför polerade och sterila Helsingfors. Förfallet ligger också på ett moraliskt plan. Jorunn känner ingen ånger inför sina offer, ingen tveksamhet inför dödandet. Förutom en helt naturlig, inneboende egenskap hos vampyren är detta kanske också följden av att leva i en tillvaro i vilken den egna döden är eliminerad, och alla mänsklighetens värden därigenom förskingrats.
”Den som längtar jagar oavbrutet”, heter det i en ofta upprepad sentens som gäller Jorunn såväl som hennes offer, och oss. Tristessen som kommer av ett oupphörligt begär verkar inte bara plåga vampyren, utan också människorna. ”Är det så att du också är lysten, kanske du också frossar?”, frågar Jorunn försmädligt vänd till läsaren.
Ändå är jag osäker på Jorunns farlighet som romangestalt. Skräcken förtas av att hennes starkaste drivkraft är en helt privat hämndlystnad, som varken är allmängiltig eller riktar sig mot någon vi som läsare egentligen bryr oss om. Taivassalo lyckas i stället bäst i beskrivningarna av Jorunns vampyrstarka sinnesupplevelser. Hennes högt uppdrivna luktsinne, hennes känslighet för hud, hull, kött och för den kemiska sammansättningen i blodet som flyter i ådrorna därunder beskrivs helt levande, kväljande och sensuellt. Skildringarna av Jorunn ute bland människorna, kropparnas olika dofter, tunnhudade och rödstrimmiga ansikten, avdunstande värme, och sedan hennes attacker på de utvalda offren, är lysande.
Och trots att jag får kämpa med vissa stilgrepp ser jag att de har sin plats. Taivassalos dramatiska, ibland nästan manierade stil är kongenial med ämnet. Jorunns direkta tilltal till läsaren betraktar jag som en del av ett skådespel, och riktigt kusligt blir det när hon sedan i ett par metafiktiva scener ställer sig öga mot öga med författaren. Jag tänker mig att det utdragna, nästan retsamma sättet att berätta är ett slags förförelseakt. Berättaren har, liksom Jorunn, fullständig kontroll över vad hon släpper ifrån sig, vad vi får ta del av, och vi är i händerna på dem båda. Och sedan, på de sista sidorna, når jag fram till den viktigaste frågan: ”Finns det mer att längta efter än att ha mättats av slutet?”