Bokrecension: Familjedrama via pojkrummet
Roman
Schildts & Söderströms, 2013
I Tomas Janssons debutroman Batman bor inte här längre får vi en inblick i Robins liv under några års tid. Boken börjar med en glimt från Robins vuxenliv, men berättandet skiftar snabbt till ett tillbakablickande på tonåren på 70-talet. Det är rock ’n’roll och fotboll för hela slanten. Robins storebror Johan står för expertisen när det gäller musik, och själv kan Robin med hjälp av små leksaksfigurer återskapa otaliga matcher i EM i fotboll.
Jansson skriver om en familj där ”mamma och pappa ska försöka få det att se ut som om vi är en funktionell kärleksfull organism”. Robin och hans pappa leker Batman-lekar och andra favoriter, inte minst leken som går ut på att de bägge ställer tre frågor till varandra som de i tur och ordning besvarar. Snart inser Robin varför pappa envisas med att leka frågeleken i stället för att öppet och rättframt tala om saker och ting. Som läsare får man genom små antydningar en distinkt känsla av att ett brott i relationen mellan far och son ligger runt hörnet.
Om man hittills otåligt väntat på att berättelsen ska växa i styrka uppstår ett tempobyte när Robins mamma kommer in i bilden. Att relationen mellan far och son spricker visar sig vara hårt framtvingat av mamman, som visserligen säger sig vilja ha kvar Robins pappa i familjen, men som ändå – förstår läsaren – placerar sig själv och sina behov i främsta rummet. Skickligt och insiktsfullt skildras det gift av frustration och vrede som börjar sippra in i den femtonåriga Robin då hans mamma fokuserar mer på sin egen bitterhet och ilska än på att ta hand om sina söner. Jansson synliggör skoningslöst hur den ena föräl- derns svartmålande av den andra får långtgående och tragiska konsekvenser.
Motstånd och uppror
70-talet skildras i stort utan överraskningar. Robins storebror Johan har långt hår, lyssnar på Led Zeppelin och Bruce Springsteen och försvinner ut med sin flickvän stup i kvarten. Familjen bor i ett höghus i staden och om somrarna åker familjen – ibland även pappa – ut till skärgården. I skärgården träffar Robin Johanna, en flicka som lyssnar på Ebba Grön och dricker öl. Hon blir Robins bundsförvant i kampen mot den förlamande ensamheten. Robin själv kommer efter hand att stiga in i en allt mer dominerande fuck you-attityd till sin familj. Han läser om Ulrike Meinhof och RAF, som blir ett slags identifikationsobjekt: ”Motstånd. Uppror. [...] Det kunde jag känna på nytt.” Det dröjer inte länge innan Robin flyr till Västberlin.
I slutet av boken övergår berättelsen igen till Robin som vuxen. Båda föräldrarna har dött vid det här laget, men de frön av splittring som såtts när mörka familjehemligheter kommit i dagen fortsätter att bära frukt. Att nå försoning, hur gör man det? Jansson erbjuder inga svar utan låter sina läsare träda in i en övertygande berättelse om en familj som aldrig riktigt lyckas forma sig till den kärleksfulla organism de strävat efter att bli.