Bokrecension: Fåfäng flykt från sig själv
Sara Jungerstens nya bok är ett slags feel good-roman där stad möter landsbygd. Det är ledigt berättat med stark samtidskänsla, även om lansbygden blir lite väl schablonartad.
Roman
Schildts & Söderströms, 2013
Tove Monopoli i Wannabe, Sara Jungerstens debutroman från 2011, är en sådan romanfigur som gärna gör sig påmind långt efter att man läst boken. Så törstig på uppmärksamhet var hon, så påstridigt, krampartat mån om att göra intryck, att man som läsare ibland ville vända blicken från henne. Men Jungersten skildrade så verklighetstroget de svåråtkomliga – men ändå ganska fundamentala – mekanismer som bygger ensamhet, att man lät bli att sänka blicken och kunde se på Tove med sympati, snarare än med den beundran hon jagade efter.
I Lika delar liv och luft återkommer Jungersten med ännu ett insiktsfullt porträtt av en kvinna på flykt från sig själv. Precis som Tove hyser den nya romanens huvudperson Mira ett slentrianmässigt förakt för orten hon kommer från, och har flyttat in till stan för att bli någon annan. Ambitionen ser lite annorlunda ut: medan Tove ville bli skådespelare lägger Mira allt krut på att bli någons fru. Men skillnaden är inte större än att också Miras hela tillvaro går ut på att iscensätta sig själv, att bli någon i andras ögon, övertyga andra om vad hon är värd. Sitt förflutna, och ja, sitt eget inre, ignorerar hon så gott det går.
Jag tycker om att Jungersten med sin nya bok visar att ensamhetskänslor inte begränsar sig till ungdomsårens vilsna rotlöshet, utan kan hänga med långt senare, att det kanske till och med är ett ganska allmänt tillstånd. När vi möter Mira är hon snart trettio, och ensamheten hon inrättat sig skulle antagligen kunna fortgå i all evighet, om inte en graviditet hade fått Miras hela minutiöst inredda luftslott att sprängas.
Jaget blir projektionsyta
Mira har skaffat alla de rätta attiraljerna till sitt ljusa och fräscha, kromade och minimalistiska hem, lika enormt stort som det är dött. Där sitter hon och mäter omkretsen på sina överarmar (därav titeln, som syftar på att hon vill bestå av till lika delar liv och luft), shoppar online och läser bloggar (helt faktiska sådana, förstår jag när jag söker på nätet). Det är en miljö och en livsstil som tacksamt låtit sig drivas med i olika sammanhang de senaste åren. Men Jungersten använder den för att skapa en stark samtidskänsla utan att det för den skull blir utstuderat. Här är det inte som i Wannabe i skådespelaryrket och ute på krogen som förljugenheten och bekräftelsespelen pågår, utan i hemmet, i det egna livet. Jungersten lyckas så sätta fingret på några av samtidens smärtpunkter: hur jaget blir projektionsyta, hur det allra mest vardagliga och personliga blir en livsstil att kommunicera sin status genom.
När misstankarna om mannens otrohet ställer tillvaron på sin spets återvänder dock Mira till mamma och pappa på landet, genom dess totala brist på trendighet motsatsen till hemmet i Vasa. Där kan Mira trumpet men ändå ganska villigt sjunka in i mammas bylsiga kläder, och så småningom också i samspråk med byborna. Och här blir jag lite misstänksam. Byn består mest av försagda men sanningssägande ungkarlar som mekar med bilar, och fula men varmhjärtade kvinnor som går på ljuspartyn (och som nästan alla förstås redan fött flera barn när Mira ännu håller sin perfekta kropp i ett krampaktigt grepp). Jag kan inte låta bli att reagera på de schablonartade – och ytliga – bilderna av stad och landsbygd som målas upp, men inser också att det faktiskt behövs ett visst mått av klichéer för att beskriva en miljö så att den känns mitt i prick. Och det gör Jungersten, som dessutom låter ana att motpolerna stad och landsbygd i hög grad är skapade i Miras eget huvud.
Aldrig cynisk
Tematiskt är Lika delar liv och luft kanske inte lika väl genomförd som debutromanen, något som säkert har sin förklaring i att boken varit med och tävlat – och fått hederspris – i Söderströms intrigromantävling. Jag kan tycka att händelseutvecklingen krävt lite väl enkla lösningar – den mest uppenbara att det inte tar mer än nio graviditetsmånader för Mira att göra en helomvändning och gå igenom en riktig, genomgripande förändring i sig själv och i sitt liv. Det vägs å andra sidan upp av Jungerstens drivna språk, hennes lediga och raka berättande, och av den skickliga psykologiska gestaltningen av Mira. Och så lyckas Jungersten med det som jag tror att hon föresatt sig: att visa på det fåfänga i att fly från sig själv, att visa att det finns hopp om försoning, att man kan ställa tillrätta.
Lika delar liv och luft är, även om den rör sig i helt andra miljöer, ett slags feel good besläktat med den svenska författaren Johanna Nilssons tidiga romaner. Där handlade det också om ensamma flickor och kvinnor, och där fick saker, människor och relationer vara trasiga – och därigenom, paradoxalt nog, också hoppfulla. I Lika delar liv och luft är Mira ofta helt fel ute, hon misstolkar andra människors intentioner till det sämsta både för dem och för sig själv. Men Jungersten är aldrig någonsin cynisk eller upphöjd i sin roll som författare och iakttagare. Och för det ska hon ha all heder.