Teaterrecension: På vägen till Amarillo
Text: Gabriel Contreras. Regi: Jorge A. Vargas. Ljus: Kay Pérez. Scenografi: Jesús Hernández. Musik: Jesús Cuevas. Ljud: Rodrigo Espinosa. På scenen: Raúl Mendoza, Alicia Laguna, María Luna, Vianey Salinas, Antígona González, Jesús Cuevas. Teatro Línea de Sombras gästspel på Esbo stadsteater 30.1.
Ett hundratal vattendunkar formar ett hav på Esbo stadsteaters scen. I dunklet ser de vita plastdunkarna ut som stjärnor på himlavalvet. Så fint och futtigt är det som blir kvar av människoliv.
Den mexikanska teatergruppen Teatro Línea de Sombra turnerar för tillfället världen runt med Amarillo, en vacker och hemsk föreställning. Dels handlar den om den illegala immigrationen från Mexiko, det där man läser om, men aldrig behöver se. Dels är det fråga om resursfördelningen i världen – att vissa har i överflöd medan andra är helt utan.
Ställen som Amarillo i Texas utgör mål på vandrarens karta. Men många resor slutar halvvägs, ensemblen porträtterar mammor, pappor, söner och döttrar, vilsna där någonstans under ökensolen. Svindeln, törsten, tågresan – om man ens lyckas hoppa på. Människor som bara torkar bort från jordens yta, utan att någon noterar deras namn, hos de amerikanska myndigheterna tecknar sig en dyster ”John Doe” mot de svarta sopsäckarna. Regissören Jorge Vargas tvingar oss att se och höra dem på scenen, det är oss i norr som den karismatiska vandraren Raúl Mendoza tilltalar. Också hos oss handlar politiken om våra gränser och vårt försvar, inte om dem vi ska ta hand om.
En hjärtformad säck gråter röd sand, hemma blir barn och mammor som ska mata alla munnar. Varför inte stanna hemma? Någon svarar: ”För att vi inte hade mat!”
Videoprojektioner målar upp landskap – tågresan, städerna, ansikten på de försvunna. Vi kan hela tiden följa med kameraarbetet som pågår på scenens båda planhalvor. Handkamerornas linser fångar upp, registrerar och förstorar. Kollage av popkonst, graffiti och sorgliga sandtavlor slås upp på den grå fonden. Film föds framför våra ögon.
Det fysiska spelet är fyndigt, ibland en kedja av små gester, ibland breakdancens omvälvande rörelser, ibland färggranna kjolar som frasar runt benen. Jesús Cuevas förvandlar munnen till ett instrument och låter de melankoliska, vibrerande tonerna följa vandrarna på vägen. Skådespelarna sonderar sina kroppar – visar oss handens valv, underarmens båge, kinden, hakan, magen som för att påminna om att de som porträtteras faktiskt är människor. Varför kommer varor över gränserna men inte människor?