Musikrecension: Ett organiserat musikaliskt sönderfall
En gång var han omsvärmad croonersångare i pojkpoptrion Walker Brothers. I dag skapar han en avantgardistisk musikljudkonst, som på albumet Bish Bosch drivs till sin spets.
Den i dag 70-åriga Scott Walker har under decennierna genomgått en av populärmusikhistoriens mest remarkabla metamorfoser. De croonerklingande harmonier han som ledare för pojkpoptrion Walker Brothers en gång smekte fram är numera historia, och ersatta av ett labyrintiskt kosmos fyllt av experimentella, dissonanta ljudkakofonier.
Samtidigt har den gamle flickidolen (en roll han grundligt avskydde) tillåtit sig att bli en tvär enstöring, oerhört mån om att hålla ett så stort avstånd till både musikbusiness och publik som möjligt. Konsekvent nog har han också utvecklat en svårartad scenfobi, vilket innebär att han undviker att uppträda live.
Hans musikaliska resa mot den avantgardistiska ljudkonstform, som på aktuella Bish Bosch (anspelar på Hieronymus Bosch, bekant för sina medeltida skräckmålningar) dras till sin spets, inleddes en gång i tiden med en lång nedvarvning och tystnad. Efter att åren 1965–78 ha gett ut 16 album (varav tio solo) balanserade han på burnoutens brant och kände ett akut behov av att lämna allt bakom sig. 1984 gjorde han ett första försök att återkomma (Climate Of The Hunter), men det skulle dröja ytterligare elva år innan bitarna kunde falla på plats.
Söndersprängd melodivärld
Då hade han haft den tid och ro han behövt för att utveckla en helt ny stil. På albumet Tilt (1995) var hans röst mer dramatisk och teatral, samtidigt som den storslagna kyrkorgeln manade fram en sakral atmosfär. Och då han efter ännu en lång paus gav ut uppföljaren The Drift (2006) hade han också påbörjat nedmonteringen av melodierna. Utvecklingen fortsätter på den tredje och mest extrema delen i trilogin.
Det är en skiva man antingen högaktar eller helt vänder sig bort från, och själv hade jag under de första lyssningarna svårt att bestämma vilket läger jag skulle tillhöra. För också om finalen The Day The Conducator Died (om den rumänska diktatorn Nicolae Ceausescu) är majestätiskt vacker blir det så länge man bara fokuserar på enskilda låtar nästan omöjligt att hitta in i Walkers universum. Egentligen är skivan ett ljud- och stämningsmässigt helhetsverk, en avantgardeopera, och också de modernistpoetiska sångtexterna gör sig bäst i den lilla lyrikbok som bifogas.
Ingenting ges gratis
Walkers djupa och manierade barytonröst är, trots allt orkestrerat ljudkaos, med sin klagande ton skivans dominerande instrument. Den ramas in av vindpinade gitarrfigurer som alltid kommer utan förvarning, av vilsekomna latinoslingor, och dessutom av frijazzblås och än mer udda effekter. Och vokalmelodin rör sig oftast långt borta från arrangemangen i övrigt.
Pretentiöst, javisst, men Walker uttrycker också en gränsöverskridande och kompromisslös vision värd all respekt.
Må vara att det sönderfall han rör sig i är krävande att ta emot och ställvis makabert – tidigare har han skapat rytmer genom att slå på hängande köttstycken, nu slipar han knivseggar mot varandra. Men för den som har nyfikenheten i behåll finns här en bottenlös värld av musikaliska hemligheter att upptäcka.