Musikrecension: Fem år av stråkexpressivitet
Solist: Helena Juntunen, sopran. Kalima, Janácek, Britten.
Samtliga Jousia Ensembles konserter har varit musikaliska högtidsstunder av den kalibern att femårsjubileumskonserten inte stod fram ur mängden som något extraordinärt.
Tvärtom höll den sig med en utpräglat intim grundkaraktär, som ville man understryka att bra musik inte nödvändigtvis handlar om yttre gester och prakt.
Ett uruppförande var en självklarhet en gång som denna och att valet föll på den i Berlin bosatte doldisen Kalle Kalima (f. 1973) var intressant.
En tonsättare kan, som bekant, nyttja vilka utommusikaliska inspirationskällor som helst men japanska kampsporter hör onekligen till de mer ovanliga.
Inte desto mindre har det varit utgångspunkten för Kalimas stråkorkesterstycke Kata Heian Nidan, vars musikaliska friktioner referensramen till trots framstod som synnerligen välklingande om än förvånansvärt mjukt kantslipade.
Framför allt kom jag att i den smått slätstruket atonala, om än dramaturgiskt föredömligt varierade estetiken sakna ett utpräglat personligt tonfall. Ett musikaliskt karateslag i solar plexus, som hade höjt helheten snäppet över modernistisk allmängodsnivå.
Intima historier
Jousia har under sina fem år arrangerat stråkkvartetter för stråkensemble och såväl bland andra Beethoven som Bártok har med stor framgång omdanats.
Janáceks vid fjolårets januarikonsert framförda första stråkkvartett, Kreutzersonaten, fungerade ypperligt i det formatet medan samme tonsättares andra kvartett, Intima brev, är en knepigare historia.
Om det finns en kvartett på jordens rund som inte lämpar sig för ett större format bör det väl vara denna synnerligen intima historia. Intimiteten har dock även sina mer publika kvaliteter och även om vissa gester och åtbörder kändes över målet skjutna fann man en överraskande väl fungerande balans mellan det subjektiva och det objektiva.
Benjamin Brittens sångcykel Les Illuminations till Rimbauds visionära texter görs i allmänhet av en tenor, men Helena Juntunen känner inga könsmässiga eller andra begränsningar och stod för en in under huden krypande superexpressiv tolkning.
Konsertmästaren Janne Nisonen borgade i sin tur för att den sedvanliga Jousiamässiga expressiviteten hölls intakt.