Skivrecension: Ulf Lundell är positivt förbannad
Det fanns en period då Ulf Lundell tycktes vara i strid med alla samhällsengagerade kvinnor i Sverige. Men numera kan också aktörer som Aase Berg och Mona Sahlin i svensk tv ösa beröm över honom, och se det som fint att han är så ärligt förbannad över situationen i landet.
Och nya albumet, Rent förbannat, återför honom efter en lång paus till försäljningslistornas topp. Här bjuds på ett starkt engagemang mot välfärdsstatens nedmontering och råa sparkar mot nyliberal egoism, men för att det ska fungera krävs förstås också att musiken matchar den samhälleliga glöden. Och visst har den fyraåriga utgivningspausen gjort gott.
Nu handlar det om en dubbel (hans standardformat), men om någon kunnat få honom att skära ner lite hade resultatet blivit riktigt tungt. Jag hade klarat mig utan en del av muskelrocklåtarna, men de känsligare numren biter desto bättre med fina kontraster mellan musikalisk skörhet och explosiva texter.
Det är uppenbart att Lundell hittat en ny dimension i sitt skapande efter flykten till ett liv ute på landet – och efter att ha övergått från att beskriva sina egna kriser till att tala om ett land i kris.
Och att gamle parhästen Janne Bark nu är tillbaka i bandet med sitt självsäkert mångsidiga gitarrspel ger det slutliga extralyftet. Också om en liten materialrensning hade gjort gott är den musikaliska variationen större än på länge.
Lundells litterära debut Jack (1976) blev en generationsroman av rang, och nu är cirkeln sluten. Här är han på nytt en röst för sin generation (numera 60+), och dessutom för många yngre som fått nog av dagens marknadsdiktatur.