Musikrecension: Wienervals med rätt studs i rytmen
Wienervals är en paradoxal genre. På ett sätt ”lätt” – åtminstone för lyssnaröronen – men samtidigt bland den svåraste möjliga att förverkliga på ett trovärdigt och levande sätt; framför allt för musiker som inte har estetiken i ryggmärgen.
Det handlar framför allt om att den karakteristiska studsen i rytmiken uppnås genom att det andra slaget i tretakten infaller långt innan sin matematiska position, vilket inte framgår av den noterade skriften utan bara måste kännas och upplevas. Kristallklart för varje musiker som fått traditionen med modersmjölken, men långt ifrån lika självklart för mången ”utomstående”.
Härvidlag hör de blivande proffsen i Sibelius-Akademins symfoniorkester knappast till de största syndarna. Drillade av borne musikanten Atso Almila, omtyckt musikalisk ledare för de av Patrick Lagus producerade Strausskonserterna, undvek de ledigt alla tendenser till rytmisk fyrkantighet och hittade för det mesta ett naturligt sväng i pulsen.
Den optimala energin i uttrycket kom man däremot ibland åt att sakna. Ingen blir glad av Finlandiahusakustiken, framför allt inte efter att man blivit van vid Musikhuset, men kanske kan en viss klangmässig tandlöshet delvis även sättas på ett överdrivet försiktighetskonto i musikerleden. Stundtals klingade det hela helt enkelt onödigt distanserat men Almila och hans ypperlige konsertmästare, blivande toppdirigenten Erkki Lasonpalo, såg till att musicerandet överlag ändå aldrig framstod som vare sig ointressant eller oinspirerat.
Festliga vokalnummer
Att det dessutom finns ett samarbetsavtal med Sibelius-Akademin och Kapstadens universitet som nu för första gången möjliggjorde sydafrikanska sångare på scenen var mer än välkommet och satt på alla sätt bra i den idémässiga helheten.
Tshepo Moagis märgfulla tenor, Johannes Slabberts mustiga baryton och Phelo Nodlayiyas imponerande mörkstämda bas klingade nog så festligt i numren från de odödliga operetterna Läderlappen och Zigenarbaronen och Tuuli Lindebergs fräscha sopran satte den naturliga guldkanten på det hela.
I övrigt handlade det bland annat om älskade valser signerade Johann Strauss dy som Wein, Weib und Gesang och självklara höjdpunkten An der schönen blauen Donau – som sig bör koreografiskt illustrerad av studerande vid Nationaloperans balettinstitut – men även om mindre utslitna nummer som valsen Feuilleton samt Josef Strauss polkamazurka Frauenherz.
Den verkliga surprisen var dock signerad Isaac Strauss – parisare och inte det minsta släkt med Wiendynastin – i form av hans hemtrevligt underhållande polka Finlands Landtdag. Skriven för nämnda tilldragelse 1863 och 150-årsdagen till ära kongenialt arrangerad för orkester av tvättäkta österrikaren Ralf Kircher.