Övertygande Muse lät musiken tala
Förutom ett par "hello Helsinki" var det inte mycket verbal kommunikation mellan Muse och Arenapubliken i måndags. Men i den glödande kärleken mellan de finska fansen och den brittiska trion är ord totalt överflödiga.
Två veckor innan måndagens konsert i Arenan kom nyheten att Muse återvänder till Finland redan nästa sommar, för en megashow på Olympiastadion. Man kunde tycka att det är dålig business att annonsera nästa gig innan föregående ens är slutsålt.
Sådana affärslagar gäller inte Muse. De finska fansen, i måndags 12 500 i Arenan, tar varje chans att se sitt band live.
Man förstår dem.
Höstens album The 2nd Law var för trion ett ytterligare steg bort från jordisk rock, och vidare ut i sfärernas eklektiska harmoni, och det fanns skäl att fråga sig hur de skulle bemästra det nya soundet live.
Svar: Alldeles utmärkt, tack.
Nya "dubsteplåten" Unsustainable inledde med modigt dunder och gjorde det klart från början att Muse inte är här på rutinspelning. Laddningen var uppenbar, kanske inverkade senaste veckors tre inhiberade konserter i Skandinavien. Och när friskförklarade bandledaren Matt Bellamy öppnade sina röstpipor i den oerhört krävande Supremacy skingrades all kritik jag någonsin hyst mot hans talang som sångare – det är passion och teknik i fullständig fusion.
Efter starka Hysteria sänktes turnéns centerpiece, den enorma upp-och-ner-vända pyramiden av led-skärmar, ner från taket och gjorde rockkonserten till disco för funkiga Panic Station, där Bellamy första gången slänger gitarren i hörnet och kör med bara mikrofon, som en 170 cm kort Liberace.
Flera av de äldre hittarna – som Supermassive Black Hole, Plug in Baby eller Stockholm Syndrome – som man hört till lust och leda tycks få nytt liv på scen, medan några andra – som Undisclosed Desires, Resistance eller Sunburn – inte riktigt når vidare från öronen till hjärtat på mig.
Det är ändå fint, bland alla obligatoriska hits, att Muse konstant återvänder till nya plattans låtar – de är sammanlagt tio – som alla känns grymt fräscha. Till och med Liquid State som basisten Chris Wolstenholme sjunger (och som jag haft lite svårt med på albumet) lyfter till ett av kvällens allra mest suggestiva spår. Påföljande, geniala Madness serveras i extra tung version, och med fina Follow Me blir de en av höjdpunkterna i det nästan två timmar långa setet.
Efter att pyramiden "svalt" bandet, återvände de för fyra encorenummer, där Knights Of Cydonia (äntligen) fått ge över avslutningsplatsen till en nojsig version av Survival, vilket i och för sig fungerade även om låten känns lite väl euforikalkylerad.
Mitt tidigare förslag om att avsluta med Unnatural Selection står fast, Matt. Nu fick vi inte alls höra den, men det var också enda minuset på kvällen.
Länk till konsertens låtlista på Spotify.
1. The 2nd Law: Unsustainable
2. Supremacy
(Interlude)
3. Hysteria
4. Panic Station
5. Resistance
6. Supermassive Black Hole
7. Animals
(Monty Jam)
8. Explorers
9. Sunburn
10. Time Is Running Out
11. Liquid State
12. Madness
13. Follow Me
14. Undisclosed Desires
15. Plug In Baby
16. Stockholm Syndrome
--
(The 2nd Law: Isolated System)
17. Uprising
18. Knights Of Cydonia
--
19. Starlight
20. Survival