Teaterrecension: Människan Armi, märket Marimekko
Text: Pirjo Toikka. Regi: Milko Lehto. Koreografi: Sari Haapamäki. Scenografi: Katariina Kirjavainen. Projiceringar: Katariina Kirjavainen och Matias Ojanen. Dräkter: Elina Kolehmaninen. Ljus: Kalle Ropponen. Ljud: Mauri Siirala. Mask: Tuula Kuittinen. På scenen: Riitta Havukainen, Ursula Salo, Matti Ristinen, Pia Runnakko, Tuomas Rinta-Panttila, Kreeta Salminen, Vappu Nalbantoglu, Vuokko Hovatta, Sara Welling, Sari Haapamäki, Markku Huhtamo, Seppo Halttunen, Jari Pehkonen, Markku Huhtamo, Johanna Kokko, Matti Rasila.
Föreställning på Stadsteatern 4.12.
Marimekko expanderar i öst och väst, ökar försäljningen i USA, charmar Kina och slog nyligen upp dörrarna till det nya flaggskeppet på Alexandersgatan. I samma veva kommer Armi upp på Stadsteaterns repertoar, en föreställning som mer än att visa människan bakom varumärket befäster myten, precis som vågen av Coco Chanel-filmer för några år sedan gjorde för modehuset Chanel.
Visserligen är Riitta Havukainens intensiva porträtt av Marimekkogrundaren Armi Ratia ställvis osmickrande. Hon tar till flaskan redan i första scenen, råddar ständigt med egna och andras pengar och förolämpar vänner och släkt, särskilt systern Saara (Ursula Salo) och maken Viljo (Matti Ristinen). Å andra sidan segrar karisman och idérikedomen på teaterscenen. Till och med vid ruinens brant lyckas Armi få Kekkonen på sin sida efter lite galej på legendariska Bökars i Borgå och slipper på så sätt sanera och förvandla företaget till en ”nazifirma”.
Före sin tid
Jag gillar den feministiska ansatsen. Armi porträtteras som en kvinna före sin tid redan när hon skapar sina första – och enda – svartvita geometriska mönster för Printex och bestämmer sig för ta steget in i konfektionsbranschen och frigöra kvinnan från den tidstypiska trånga siluetten. I en lustig drömscen grälar hon till och med om korsetter med monsieur Dior – ”Tyckte ni så illa om er mamma?” frågar hon den franska modeskaparen som formade kvinnokläder som timglas.
Pirjo Toikkas manus är oerhört informationsrikt och ställvis just därför jobbigt då varje replik ska skissa upp en bit finländsk historia. Ibland är resultatet lite klumpigt och ofrivilligt komiskt. Personregi är kanske inte Milko Lehtos trumfkort den här gången, snarare lyckas han bygga upp en stark atmosfär och fungerande gruppscener.
Tygen, trycken och klänningarna får egentligen företräde, från den första showen på Fiskis där det nya lilla företaget Marimekko tar Finland med storm med sina bekväma bomullsklänningar prydda med Maija Isolas Amfora-mönster till slutets svansjöndans där ensemblen bär Annika Rimalas blåvitrandiga Tasaraita-trikåer. Varje tryck förses med en historia och filosofi som säkert kommer att dyka upp i minnet nästa gång man går förbi en Marimekkobutik. Något slags känsla av gemenskap, åtminstone en konsumerad sådan.
En speciell tjuskraft utövar fabriksscenerna med arbetande kvinnor och det rytmiska knackandet från tyg som färgas och förses med tryck. Det är omöjligt att inte bli smått nostalgisk. Det ter sig som en evighet sedan saker faktiskt tillverkades i Finland.