Med Romeo och Julia mot döden
Kyla och mörker präglar Susanna Leinonens och Jouka Valkamas nytolkning av Romeo och Julia. Den är visuellt genomtänkt men den klassiska tragedins kärleksbudskap når inte riktigt fram.
Dansare: Elina Häyrynen, Aksinja Lommi, Natasha Lommi, Maija Kiviluoto, Sam Vaherlehto, Jouka Valkama. Musik: Segej Prokofjev. Ljuddesign: Kasperi Laine. Kostymdesign: Erika Turunen. Visuell design: Susanna Leinonen, Jouka Valkama, Tytti Wiinikka. Dansare på videon: Jaakko Eerola, Ima Eljas Iduozee, Jaana Kovanen, Annika Nieminen, Lotta Suomi, Elisa Tuovila, Frans Valkama, Emmi Väisänen, Henrik Burman. Premiär 30.11.2012. Kulturcentret Stoa.
Allt börjar ur tomma intet. Först ser vi bara metallvägg som döljer scenen. Sedan träder Julia (Natasha Lommi) ensam in baklänges.
En omarbetning av Prokofjevs dramatiska musik för oss in i en förvriden och mörkare tolkning av William Shakespeares tragedi. Stundvis sprakar det och musiken stannar ibland upp som en repig vinylskiva. I en videoprojicering uppenbarar sig en man med en mexikansk dödskallemask. Anfadern eller döden påminner oss om sin ständiga närvaro. Klanens patriark, det vakande ögat, faller som en skugga över det unga paret och anspelar på omgivningens inverkan på förhållandet.
Romeo & Julia är paret Susanna Leinonens och Jouka Valkamas första gemensamma koreografi, och Leinonens första verk med narrativt grepp. Leinonen tilldelades nyligen Helsingfors konstpris och Romeo & Julia är hennes första premiär som residenskonstnär på kulturcentret Stoa. Valkama, som är anställd på Nationalbaletten, är känd för att använda sig av videoprojiceringar i sina egna koreografier, men under de senaste åren har han skapat dem också för sin sambo.
I nytolkningen av R&J har Leinonen stått för rörelsespråket till Julias klan medan Valkama ansvarar för Romeos del. De har båda ett väldigt karaktäristiskt rörelsespråk – särskilt Leinonen använder sig av en rörelsevokabulär som är bekant från många tidigare verk – men det är fint att se hur bra de fungerar ihop.
Videospelsfigurer
Jouka Valkama dansar själv Romeo och hans kusin Benvolio tolkas suveränt av Sam Vaherlehto, som har gruppens starkaste utstrålning. Deras hisnande duett utmanar stundvis fysikens lagar. I kombination med Leinonens oerhört fysiska och detaljerade rörelsespråk, där dansarna nästan förvandlas till videospelsfigurer som flyger genom luften, blir slutresultatet starkt. Däremot förblir trion som föreställer Julias släkt (Elina Häyrynen, Aksinja Lommi, Maija Kiviluoto) en anonym och uttryckslös massa, som saknar fokus. Det känns som att helheten blivit färdig i sista minuten.
Visuellt är föreställningen imponerande. Den surrealistiska drömvärlden på videoprojiceringarna, med de blodtörstiga mexikanska dödsmaskerna som både anspelar på de två klanerna och döden, knyts skickligt ihop med den verkliga världen vi ser på scenen. När stamfadern i slow motion skvätter i väg vatten på videoprojiceringen flyger de imaginära vattendropparna vidare ut på scenen och träffar Julia.
Natasha Lommi är tekniskt skicklig, hon är både mjuk och sensuell och hård som en krigare. Koreografiskt är duetterna mellan kärleksparet starka, men det är något som ändå inte berör; i den här uppsättningen saknas en trovärdig glöd mellan Romeo och Julia. Eller kanske det är ett medvetet val och det som leder till slutet på förhållandet – alternativt döden.