Skivrecension: Familjens vackert svarta får
Omöjligt att inte falla för Martha Wainwrights mod att ställa sig öppen och naken framför oss.
På sitt tredje album Come Home To Mama bearbetar Martha Wainwright både sitt moderskap och – via en version av den sista sång Kate McGarrigle skrev – relationen till den egna mamman. Såtillvida kan man se skivan som ett nytt kapitel i den fortgående Wainwrightfamiljeföljetong där gott och ont slåss om utrymmet.
Att vara dotter till Loudon Wainwright och McGarrigle har gett en bra startposition, men avigsidan är att hon från början också fått bära på en massa förväntningar och krav – konkurrenssituationen med äldre brodern Rufus inte att förglömma. Han har alltid varit den kommersiellt sett mer framgångsrika, men det är Martha som är familjens klarast lysande soulbegåvning – den som inte nöjer sig med det perfektionistiskt slipade och förutsägbara, utan vågar överskrida gränsen också till det otyglat känslosamma.
En del av de nya låtarna ger en lite svajig grund att stå på (delvis beroende på att Yuka Hondas ljudbild ibland blir väl orolig), men här finns också många stunder då musiken lyfter från sin vibrerande popbotten och tar fart mot det rått själfulla. Då blir den överväldigande, närmast desperat, och det är omöjligt att inte falla för Marthas mod att ställa sig så öppen och naken framför oss.
Kanske använder hon sig ibland av väl teatraliska gester, men uppriktigheten och den emotionella närvaron – samtidigt som hon sjunger om förluster och frånvaro – kan ändå aldrig ifrågasättas. Hon öppnar sin såriga dagbok för oss, och hennes röst har ett sådant djup att det känns som om man såg ner i en avgrund.
Och så är hon fortfarande, lyckligtvis, familjens vackert svarta får.