Teaterrecension: Postmodernismen som gick upp i rök
Av och med: Timo Fredriksson, Anna Krzystek, Annika Tudeer. Ljud: Juuso Voltti. Ljus: Meri Ekola.
Oblivias Finlandspremiär på Esbo stadsteater 23.11.
Det är något mycket sympatiskt hos gruppen Oblivia och något som träffar fullkomligt mitt i prick i verken som uppstår där någonstans i gränslandet mellan teater, dans och performance.
Det är oerhört skönt att låta blicken följa Annika Tudeers, Timo Fredrikssons och Anna Krzysteks synkroniserade kroppar när de fladdrar runt som insekter på Esbo stadsteaters scen. Hypnotiserande är också replikerna som yttras überpedagogiskt med ett tonfall som påminner om rösterna på en lär-dig-engelska-kassett.
Men också långsamheten i sättet scenerna vecklas ut tilltalar. Det är definitivt inte snabbmat utan ett försiktigt tuggande. Publiken kan lita på att de kluriga resonemangen så småningom röjer ett litet smart universum men det är inte bråttom dit. Och framför allt – Oblivias konst är opretentiös. Den klibbar och kletar inte och försöker inte med våld pressa fram känslor ur publiken. Det är fiffig och rolig scenkonst som låter en känna och tänka precis så mycket man vill. Stimulerad blir man också om man helt skulle koppla av.
Den sista neandertalaren
Obliviafans som följt gruppen på jakten efter en underhållningskultur i Entertainment Island-serien kommer inte att bli besvikna på Museum of Postmodern Art, kort och gott kallad ”Mopma”. Den här gången ska gruppen reda ut vad som kommer efter postmodernismen, det vill säga konst- och kulturinriktningen som avlöste modernismen efter kriget. Vilken ”ism” följer det som påstods vara historiens slut?
Den första delen – ytterligare fyra delar utlovas! – som visades i Esbo i helgen handlar om tid. Det tycks vara omöjligt att fånga upp en historisk period, en särskild tid eller era, för så fort man stannar upp och undersöker den är den redan förbi. När man ser stjärnfallet teckna sig mot himlen är det redan förbi uppe i rymden, på samma sätt som gänget på Esboscenen bara hinner uppfatta reflektionen av den sista neandertalaren innan hon försvinner i det förflutna. Lite som konstnären Yves Klein som på sextiotalet sålde ”tomrum” i Paris mot guld, och gav köparen ett certifikat i utbyte. Det sista steget var att bränna certifikaten vid Seine. Inget fysiskt fanns kvar av konstverket, bara minnet.
Det är först när vi minns tidsperioder som de tycks bli till, sällan sker det när de ännu pågår.
Det fysiska uttrycket är den här gången rätt minimalt förutom inledningens frenetiska nattfjärilsdans. I stället bygger trion upp grandiosa scener med ord: Tänk dig hundra skådespelare utklädda till träd som sedan i rader på tio faller ner i orkesterdiket! Ständigt återkommer de till det magiska ögonblicket då lamporna släcks och åter tänds och scenen står tom. ”Hur vet man att något är över?” frågar Annika Tudeer. Timo Fredriksson och Anna Krzystek dissekerar i sin tur lyriken i Whams låt Last Christmas och kommer fram till att innebörden i fraser som ”Jag gav dig mitt hjärta” är ganska töntig.
På en timme doseras lämpliga portioner humor, tanke och rörelse ut. Jag lämnar teatern alert och glad – och nyfiken på nästa verk som kan tänkas resa sig ur teaterröken.