Skivrecension: Pop med doft av hav
Svenska El Perro Del Mars färska skiva Pale Fire är ett av årets starkaste popalbum. Med avskalad lyrik och suggestiva rytmer får hon oss att dansa till en döende värld.
Pop
(Ingrid/Sony)
Londonkravallerna sommaren 2011 fick El Perro del Mar att skriva singeln What do you expect? – en mörk och dubbig låt som byggs på en samplad nyhetsintervju med en brittisk man som försöker analysera kravallerna. Arbetet med samplingar och ljudcollage gav mersmak och fick henne att börja leta efter ljud och röster i dokumentärer.
Första singeln från hennes fjärde album inleds till exempel med ett ljudklipp från filmen Paris is burning, som handlar om vogue-kulturen bland homosexuella och transvestiter i New York på 80-talet. Walk on by, som låten heter, är albumets givna hit och är kanske rentav en av årets starkaste poplåtar med framåtdrivande elpiano, djupa basgångar och sensuell stämma. I baktaktsgungande Love in Vain förs tankarna till karibiska breddgrader, om än kryddat med ett nordiskt vemod.
Bakom artistnamnet El Perro del Mar (som är spanska för Hunden från havet) gömmer sig göteborgskan Sarah Assbring. Efter att hennes debutalbum utkom 2005 har hon turnerat i Europa, USA och Brasilien. Hennes repertoar har genomgående handlat om kärlek och saknad, teman hon närmat sig genom avskalad lyrik och estetik. Pale fire fortsätter på samma teman och spinner vidare på det repetitiva, men den tidigare indieelegansen har bytts ut mot klart fler klubbelement.
90-talsvibbar
Som barn satt jag ofta fastnaglad vid MTV och i Assbrings skiva ser jag de här 90-talsminnena flimra förbi som en déjà vu i kornig VHS-kvalitet. Det är dub, house, baleariska toner och en nypa acid, men det är ändå inte frågan om någon 90-talspastisch som man sett mycket av under det senaste året.
El Perro del Mar surfar vidare på de senaste årens svenska västkustvåg med The Knife, Tough Alliance, Radio Dept och Lykke Li i spetsen. Själv lär hon bli måttligt förtjust när amerikanska medier buntar ihop henne med Lykke Li. Det kan man förstå, Assbring kom ju först och hennes lakoniska röst vittnar om en stor integritet som inte vill beblandas med glassiga modemagasin och en ytlig nöjesvärld. Assbrings musikspråk är eget och hon är en föregångare till det sound som råder nu.
Det som gör Pale fire så typiskt samtida är att den är som gjord för att remixas för dansgolven, vilket det redan har gjorts framgångsrikt. ”Got to move to the beat of the dying world”, sjunger havshunden – hur träffande är den här sångraden inte för hösten 2012 med alla dess krig och katastrofer. Världen går under men vi dansar på.