Konstrecension: Verkets dans i verkligheten
Kiasmas hittills största utställning som visar verk ur museets samlingar kretsar kring förhållandet mellan konsten och resten av verkligheten.
Kiasma. Till 10.3.2013.
Utställningen Verkligen? ger inte i första hand en känslomässigt eller visuellt överväldigande konstupplevelse, men säger mycket om relationen mellan fakta och fiktion. Här finns förutom traditionellt dokumentära tekniker som video och fotografi också måleri, skulpturer och installationer. Tre våningar fylls av fragmentariska, komplexa berättelser och klara redogörelser.
Kiasma använder begreppet dokufiktion. Det fungerar för att berätta att konstnärerna antingen använt arkivmaterial eller arbetat på ett dokumentärt sätt.
Visuell sanning
Att inte ens ett traditionellt dokumentärt arbetssätt nödvändigtvis resulterar i någon entydig sanning måste ses som självklart – fotografens eller filmarens intentioner, val och stil sätter sin prägel på bilderna. Och nu är det ju fråga om bildkonst, ett uttryckssätt med stor frihet, i synnerhet jämfört med journalistik eller vetenskap.
När det gäller litteratur tycks det finnas en konflikt mellan fiktion och fakta. Även om det står roman på en bok finns en tendens att kräva sanningsenlighet vad det gäller existerande namngivna personer.
Inom bildkonsten finns inga motsvarande krav, ett hävdande av sanningen hör inte längre till konceptet. Anklagelser om lögn uppstår snarare när en konstnär utgett sig för att vara något annat än hon är. Till exempel när den svenska konstnären Anna Odell låtsades vara psykiskt sjuk i ett verk kritiserades hon för att hon lurade sjukvården på skattebetalarnas bekostnad. Men kritiken gällde inte budskapet – att det finns brister i psykvården – utan hur hon gick till väga för att få fram det.
Varför förhåller man sig till sanning på så olika sätt inom litteratur och bildkonst?
– En möjlighet, säger Patrik Nyberg, som är en av utställningens kuratorer, är att när man använder kamerateknik så är det som händer framför kameran visuellt sant.
Det vi ser har alltså faktiskt skett. Man kan också tänka att när vi läser en roman finns ingen synlig scenografi som påminner om att det handlar om en avbildning av ett skeende.
Stilla närvaro
Utställningen visar inte på någon motsättning mellan dokument och konstruktion, men ger ledtrådar till hur något sant och äkta uppstår, eller inte gör det.
Det mest berörande verket kan man ta del av i museets forskarbibliotek under en eftermiddagstimme på onsdagar och torsdagar. Hans Rosenströms ljudverk baserar sig på ett krigsminne. Berättaren är en kvinna, som ter sig synnerligen närvarande. Illusionen är bokstavligen hårresande, trots att den åstadkoms med små medel.
En kopia i miniatyr är Pétur Arason, på utställningen cirka 17 centimeter hög och ställd i en monter. Påpekandet att han i verkligheten är en konstkurator från Island får Karin Sanders 3D-modell att tydligare hävda en parallell existens.
Ville Lenkkeri knuffar betraktaren fram och tillbaka över gränsen mellan fakta och fiktion. På fyra fotografier uppträder olika personer med hela berättelser i bildtexterna. Till exempel ”Oleg och Slava som unga män som blivit bröder på ett barnhem och har beslutat att aldrig skiljas åt …” Å andra sidan sägs att personerna och deras historia är verkliga. På en dagstidnings nyhetssida skulle det lilla ordet som skjuta bilden i sank. I en konstkontext förändras innebörden, som spelar på starka känslor, inte stort.
Arkivets omöjlighet
Ett exempel på att tekniken formar bilden är Axel Straschnoys kamera som inte registrerar människor i rörelse eftersom exponeringstiden är så lång.
Janne Nabb och Maria Teeri registrerar däremot allt. Med saklig grundlighet och ett envetet trots mot arkivets omöjlighet har de målat allt som finns i deras ateljé.
Dessutom räknar de på ett ljudspår upp föremålen som är packade i lådor och påsar: prislappar, flasketiketter, ett stipendium. Det är något storslaget och lugnande över projektet att inkludera allt, att inget ska förgås.
Allt finns också med i Petri Summanens arkiv, där han presenterar sina samlade fotografiska negativ så att man inte kan se bilderna.
Föränderliga minnen
Att dokumentering förändrar det dokumenterade visar de uppstoppade aporna på Perttu Saksas fotografier. För att införlivas i olika naturvetenskapliga samlingar måste aporna först dödas.
Riikka Kuoppalas video Under en brinnande stad blandar upplevda krigsminnen och berättelser och visar på så sätt skillnaden mellan dessa. Berättelserna är detaljerade, logiska och linjära. Minnena är fria från tid och sammanhang.
Lindsay Seers dyker i Black Maria ner i barndomsminnen som är så osannolika att installationen erbjuder en skön paus från försöken att urskilja olika grader av autenticitet.
– En upplevelse kan vara sann i subjektiv, kroppslig mening utan att vara ett objektivt faktum. Vad är en mer värdefull sanning, en objektiv eller en subjektiv, frågar Nyberg.