Teaterrecension: Softish på finska
TEATER
Text: Jonas Hassen Khemiri. Översättning: Jukka-Pekka Pajunen. Scenografi: Kaisu Koponen. Dräkter: Siru Kosonen. Ljus: Kare Markkola. Ljud: Esko Mattila. Projektioner: Pyry Hyttinen. På scenen: Karoliina Niskanen, Janne Reinikainen, Asko Vaarala, Markus Virtanen. Premiär 15.11 på Nationalteaterns Omapohja-scen.
I Jonas Hassen Khemiris pjäs Invasion från 2006 är det språket som imponerar. Språket som slingrar sig och lockar till skratt, både när Khemiri använder sig av standardsvenska och när han nyttjar de unga killarna Yosefs och Arvinds slagkraftiga slang.
Men hur ska man översätta ord som softish, elefantballish och keff till finska? Jukka-Pekka Pajunen, som står för översättningen av Invaasio, får visserligen till några underfundigheter men jag önskar ändå att han botaniserat ytterligare i det språk som just precis nu växer fram nu bland unga Helsingforsbor. En finska som tar intryck från andra språk – engelska, arabiska – och som så småningom säkerligen sprider sig till de flesta unga och också plockas upp av dem vars föräldrar fötts och vuxit upp här.
För det räcker inte med att Asko Vaarala som svensk-indiska Arvind brer på med lappländsk dialekt och försöker stöta på coola Lara (Karoliina Niskanen) med hjälp av ord som viilee och makee. Visst är scenen lite kul men jag saknar stinget i Khemiris dialog där kreativa nyord liksom knastrar mellan tänderna och sedan skönt smälter i munnen. Könsord är för den delen en klen kompensation.
Rätten att representera
Jag hade också hoppats på att regissören Eljas Liinamaa skulle problematisera det faktum att alla skådespelare som står på Nationalteaterns scen Omapohja representerar den vita majoritetsbefolkningen. Eller det faktum att det nästan alltid ser ut så när man går på teater i Finland. Khemiris pjäs handlar ju trots allt om att göra andra röster hörda. Att Yosef och Arvind, kurdiska Lara och den anonyma äppelplockaren får en chans i den kanon av dramatik och litteratur – och i den medielogik – där människor med icke-europeiskt ursprung lätt reduceras till terrorister eller krigiska morer som Abulkasem i Carl Jonas Love Almqvists pjäs Signora Luna, som Invasion i själva verket inleds med.
Med andra ord handlar det om representation och om rätten att få representera sig själv. Därför känns det lite olustigt när Janne Reinikainen med svart lösmustasch spelar flykting och bryter på låtsasarabiska. Det som ursprungligen är självironi blir ofrivilligt förlöjligande parodi, på samma sätt som den orientaliska mattan som svepts ut på scenen med ens framstår som en exotisk kliché.
Prosadrag utmanar
Med det sagt kan jag ändå tycka att det är ett djärvt pjäsval av regidebuterande Liinamaa, speciellt som texten bär starka prosadrag som är utmanande för scenen. Liinamaa bjuder också flera på roliga trick – att Signora Luna framförs med kitschig skuggteater är ett genialiskt grepp.
Bäst fungerar humorn när man häcklar majoritetsbefolkningen. Janne Reinikainen är toppen som den patetiska programledaren som diskuterar terrorism med trion Karoliina Niskanen, Asko Vaarala och Markus Virtanen som sin expertpanel. Speciellt roar Niskanen som den allvarliga forskaren som med hjälp av källhänvisningar kan konstatera att den mystiska Abulkasem levde en barndom ”så vanlig som en barndom kan vara utan att bli exceptionell i sin medelmåttighet”.