Forks nya show: Alltför mycket cirkus?
Mats Liljeroos gillar Forks nya show men ställer sig ändå frågan om det hela inte börjar kantra över för mycket mot cirkushållet.
A CAPPELLA-POP
Mia Hafrén, Kasper Ramström, Anna Asunta, Jonte Ramsten. Ljud: Grégory Maisse. Ljus: Tobias Lönnquist. Dräkter: Outi Höylä. Premiär på Alexandersteatern 15.11
Var går gränsen mellan kreativ cover och simpel efterapning av originalet? Var går gränsen mellan traditionell konsert, glittrig show och scenisk cirkus? Var går gränsen mellan seriositet och komik, god och dålig smak, konst och underhållning?
Se där, några frågeställningar som osökt gör sig gällande efter bevittnandet av Forks nya show, Electrovocalcirkus. Konceptet är snillrikt, kunnandet gediget, den iscensättningsmässiga proffsigheten, liksom karisman, beundransvärd. Ändå inställer sig snabbt spörsmålet: är det genuint trollbindande? På riktigt?
A cappella-gänget Forks geniala idé är att driva den elektroniskt baserade soundet så långt som möjligt, de facto så pass att lyssnaren med hull och hår sväljer illusionen att det handlar om ett helt band – något som ljudtrollkarlen, den femte livsviktiga gaffeln, Grégory Maisse självfallet skall ha full kredit för.
Fusk, kan man förstås kalla det hela, men det är att grovt missa målet. Man utnyttjar helt enkelt de medel som står till buds på ett sällsynt uppfinningsrikt och nästan aldrig smaklöst sätt och dessutom är det väldigt sällan man får känslan av att gruppen döljer eventuella vokala brister bakom de tekniska rackerierna.
Befriande självironi
Och ändå är det med en inte helt och hållet angenäm smak på tungan jag lämnar den alltför minimala Alexandersteatern – Musikhuset hade varit den optimala arenan för spektaklet – och detta snarare beroende på låtvalet än vare sig musicerandet eller de onödigt långa och sällan speciellt roliga mellanspeakarna på uttalsmässigt varierande engelska.
Är repertoaren fel riktad med tanke på målgruppen? Jag befann mig knappast speciellt mycket över publikmedelåldern och kände mig ändå ofta malplacerad; Lady Gaga, Beyoncé och Rihanna är trots allt inte musik jag identifierar mig med. Muse går väl an, liksom Coldplays Viva la Vida, medan Madonnas Like a Prayer och Modern Talkings You’re My Heart, You’re My Soul redan kändes märkvärdigt hemtama och den ultimata encoren, Bohemian Rhapsody, givetvis var rena festen.
Och visst flirtade man också annars med mognare årgångar än den purunga danspublikens, samtidigt som den rockiga aspekten tyvärr tonats ner. AC/DC:s Highway to Hell satt inte desto mindre mitt i prick – även om Anna Asunta av naturliga skäl inte är en inkarnerad Bon Scott – medan man kan fråga sig om vi faktiskt behöver en ny version av Europes Final Countdown, Jonte Ramstens snarlika röst och peruk till trots.
Forks (själv)ironiskt-parodiska attityd är i sig befriande, men kanske borde man framdeles ställa sig frågan om det hela inte börjar kantra över alltför mycket mot cirkushållet. Jag är smått nyfiken på hur rösterna, för att inte tala om de egna alster som den här gången så gott som helt lyste med sin frånvaro, egentligen klingar. Bara som omväxling.