Berlinfilharmonikerna på besök: delikat och utstuderat
Dir. Simon Rattle. Ligeti, Wagner, Debussy, Ravel, Schumann. Musikhuset/Helsingfors festspel 17.11.
Tysklands gåva till den musikaliska världen och ett av orkestervärldens flaggskepp, Berliner Philharmoniker, är ute på turné och som en anhalt under turnén landade orkestern i Helsingfors på lördagen.
Redan när programmet för konserten offentliggjordes i augusti var det klart att den insiktsfullt, uppfinningsrikt och genialt uppbyggda programhelheten skulle bli konsertens stora clou. Ingen solist utannonserades, däremot nog fem verk genom vilka orkesterns bästa kvaliteter skulle presenteras. Tyskt balanserades mot franskt, Debussy mot Wagner, Ravel mot Schumann, form mot färg, och som den perfekta inledningen serverades ungerske György Ligetis genombrottsverk från 1961, Atmosphères.
Atmosfärerna kan liknas vid ett noga utstuderat lapptäcke, där alla delar är lika stora och har samma mönster, även om alla sektioner går i olika nyanser av dämpade färger. Klangmassorna är täta och tjocka, men används med besinning och en av hemligheterna bakom ett gott framförande är säkert en måttlig dynamisk skala där mezzoforte är starkaste nyans, precis som nu.
Sir Simon Rattle tydde sig till samma trick som vissa andra dirigenter (senast Dalia Stasevska i Åbo för en vecka sedan), det vill säga att utnyttja tystnaden och stillheten som Atmosfärerna utmynnar i för att direkt därefter övergå till nästa stycke utan applåder, utan paus. Uppföljaren var förspelet till första akten ur Wagners Lohengrin, en milstolpe i musikhistorien inte minst tack vare sitt sagolika sätt att i över en halv minut i början dra ut på ett och samma ackord bara genom att växla färg.
Och vilken övergång sedan. Andemeningen och nyansen var exakt densamma när Ligetis stillsamt sonderande sonder övergick i Wagners vackra melodier. Och intensiteten bara växte i Debussys mångfasetterade danspoem Jeux (1913) och Ravels fyndiga andra svit ur baletten Daphnis et Chloé, två suggestivt komplexa stycken.
De facto tycktes samtliga verk under konsertens första halva ha bidragit till att forma en enda stor, stadigt växande dramaturgisk båge – stigande i volym, växande i täthet och komplexitet. Andra halvan upptogs av Schumanns tredje symfoni, Den rhenska, allena. Det rytmiska pusslet är både fyndigt och komplext i inledningen av symfonin och om den allra första tonen kändes speciellt kraftig i berlinarnas och Simon Rattles händer, fäste jag mig i övrigt vid en lätthet och elegans i fraseringen.
Inga solister sågs alltså till, men å andra sidan är orkestern fylld till bredderna av musiker med ypperliga solistiska kvaliteter. Soloflöjtisten Andreas Blau spelade ett ypperligt solo i den magiska Ravel och detsamma gäller Walter Seyfarths trollande på Essklarinetten.
Det enda som egentligen fattades var blommorna till dirigenten. Å andra sidan blev det inga extranummer heller. Den fulltaliga publiken var likafullt betagen.
Konserten sänds i Yle Radio 1 söndagen den 18.11 kl. 19.03.