Bokrecension: Vilan i det som skänker glädje
ESSÄ
Ellips 2012
En nätt volym på drygt fyrtio sidor inleder pigga förlaget Ellips serie lilla e: Eva-Stina Byggmästars Min amatörbotaniska självbiografi. Här berättar författaren om sitt förhållande till örter och träd, till floror, planscher och herbarier, till platser hon har bebott och besökt och de växter som funnits där och lämnat starka minnen. Det är ingen tvekan om, fastslår författaren, att naturen spelat huvudrollen i mitt liv och i min diktning. Men det som ligger en närmast om hjärtat är som bekant ofta det som är svårast att skriva om – fast svårigheterna tar sig olika uttryck.
Med tanke på vilken fantasifull och ordbråkande poet Byggmästar är, överraskas man av den ganska konventionella, ibland närmast kåserande stilen i den nya boken. Författarens utgångspunkt är, kanske för att ämnet är henne så kärt, i hög grad refererande och det är ett grundproblem. Byggmästar pekar på upplevelser utan att frammana dem. Hon räknar upp viktiga botaniska verk genom historien men säger knappast något personligt om dem. Hon talar om böcker med påhittiga botaniska teman hon skulle kunna skriva – dessa avsnitt hör ändå till bokens roligaste. Konsten är att se, heter det, inte bara titta sig förstrött omkring. Men det där seendet får inte särskilt stor plats i framställningen. Uppräkning av artnamn är det däremot gott om, visserligen finns en skönhet redan i namnen.
Efter att ha redogjort för betydelsefulla naturmiljöer i de tidiga åren – mammas bord med krukväxter i den minimala lägenheten i Jakobstad, farföräldrarnas lilla gård i Larsmo och morföräldrarnas något större täppa i Nykarleby, görs flyktiga visiter andra platser och dess flora: danska västkusten, ön Oaxen utanför Södertälje, Kanarieöarna. Men till slut har Byggmästar så att säga landat, i Österbotten: ”Jag kan numera se mycket av det gamla på ett nytt sätt. Här får jag lämnas åt mig själv, här får jag kontakt med det okonstlade, lantliga och äkta.”
Det är remarkabelt att denna föreställning, att till och med vår natur skulle vara mer naturlig än låt säga den spanska eller turkiska fortfarande är så vedertagen hos oss nordbor. Man frågar sig varför en gran skulle vara mer äkta än ett pinjeträd eller ett blåbär mer äkta än en passionsfrukt. Däremot är det mer begripligt att vi förr eller senare upplever den typ av natur vi haft runt oss under barndomen som på något vis mer vägande, verkligare kanske. För en infödd nordbo kan nog en stor tropisk orkidé vara vacker, medan exempelvis den lilla fjällglimmen kan representera ett helt landskap.
Lite förvånad är man att inte Byggmästar i större utsträckning resonerar över sådana saker, eller över huvud taget filosoferar mer om låt säga skillnaden mellan vild och odlad natur eller den estetiska dimensionen av kärleken till blommor. Det finns några trevare mot slutet av texten, men mer är det inte. Kanske får Byggmästar utlopp för sådant i poesin, och visst – varje författare måste ibland få vila i det som skänker glädje och inspiration utan att nagelfara varje formulering. Visst glimrar det till ibland, av det där litet naivistiska bejakandet man känner från dikterna som när Byggmästar skriver om en av sina botaniska älsklingar: ”Detta är min bekännelse: Mitt diktarhjärta har formen av en jordgubbe.” En sorts poetik. Som man måste tycka om.