Bokrecension: Halvfärdigt fantasybygge
Jenny Wiiks debut Bildbindaren förtjänar att ses som ett modigt intåg på fantasyarenan.
S&S 2012
Fantasy fortsätter fascinera författare, förlag och läsande fans. I Svenskfinland ligger ribban högt. Traditionen är lång och gedigen. Det är varken lätt eller riskfritt att låta sig jämföras med etablerade författarnamn som Tove Jansson, Irmelin Sandman Lilius, Yvonne Hoffman och Maria Turtschaninoff. Jenny Wiiks debutbok Bildbindaren (2012) förtjänar därför att ses som ett modigt intåg på fantasyarenan.
Handlingen kretsar kring 12-åriga Lucina som via sin bildblogg förflyttas till en främmande värld – Weorold – där hon involveras i ett politiskt uppror och, på typiskt fantasyvis, får ett farligt uppdrag att utföra. Som fond tecknas Lucinas tvåspråkiga vardagsverklighet med mobbande klasskamrater och skollivets sociala spel. Lucina är nyinflyttad. Hon har hastigt putsat bort sin Göteborgssvenska och anammat det blandspråk som är gångbar social valuta bland hennes jämnåriga. Men hur långt vill hon gå för att bli en i gänget? För Lucina blir fantasyäventyret avgörande också på ett personligt plan.
Bildbindaren genomsyras av Wiiks glödande intresse för fantasy. Här finns absolut en historia värd att berätta. Idén att låta blogg och bild fungera som portaler till en annan värld där konstens makt är så stor att den är statligt kontrollerad och undanhållen vanliga medborgare är fascinerande och fyndig.
Däremot brister det i utförandet. Dialog, karaktärs- och miljöskildring kunde ha utvecklats ytterligare så att den pratigt förklarande texten hade blivit mer medryckande och litterärt gestaltande. Också Wiiks svartvita illustrationer hade gärna fått växa, ta över mer av berättandet och bidra till att blåsa liv i det Weorold som nu förblir kulissartat. Bildbindaren är helt enkelt inte färdig.
Förutsättningarna finns men förverkligas inte. Denna svajiga debut hade förtjänat att få mogna till en mer övertygande och slipad helhet.