Teaterrecension: Findus och Pettson gör julen tillsammans
Text: Sven Nordqvist. Regi: Christian Lindroos. Musik, ljus- och ljudplanering: Jukka Hannukainen. Scenografi: arbetsgruppen. Dräkter: Tuula Laakso. I rollerna: Ylva Edlund, Frank Skog, Kristian Thulesius, Stina Liman, Mika Fagerudd/Stig Edsvik, Kari Jagt, Tuula Laakso/ Lia Lindström. Camilla Bäckman-Soinio/Vibeke Löfgren, Leif Lönnqvist/Anders Sundström. Åldersrekommendation: från 3 år. Speltid: 50 minuter.
Premiär på Unga Teatern i Lillklobb 10.11.
Unga Teaterns julpjäs Findus och Pettsons jul bygger på två av Sven Nordqvists böcker med julmotiv: bilderboken Pettsons får julbesök och den illustrerade kapitelboken Tomtemaskinen. I Christian Lindroos regi av dramatiseringen mäts Pettsons vuxenperspektiv mot katten Findus barnhorisont.
Pettson har stukat foten och nu får man fundera om med julen. Det är dan före dan och man har varken gran eller julmat. Pettson har lovat att julgubben ska komma och inte bara lämna en säck på trappan, men hur han ska genomföra besöket har han inte tänkt ut. Pettson vet att julen kommer oberoende av om man har köttbullar och skinka eller inte, alltid kan man ordna mat och stämning på något sätt. Värre är det med Findus förväntningar. Pettson vill inte göra sin katt besviken. Findus å sin sida oroar sig inte för julgubben. Han kommer, för det har Pettson lovat. Men inte ska man väl behöva äta morötter på julafton?
Övertygande gestaltningar
En betydande del av julen sitter i kulisserna och de betydelser man lägger in i dem. Vi har våra ritualer och steg för steg bygger vi upp den stigande dramaturgiska kurva som når sin peripeti med julgubbens ankomst. Det hela kan gå enligt noterna, vi kan möta hinder på vägen men besegra dem, eller allt kan bli en fruktansvärd antiklimax. Här är det det mellersta alternativet som gäller.
Den här uppsättningen riktar sig till alla som väntar på julen, men kanske särskilt till rätt små barn. Dramatiseringar av redan existerande berättelser har den goda sidan att man kan bekanta sig med dem på förhand. En sämre sida är att bokillustrationer kan väcka förväntningar hos barnpubliken som är svåra att infria. En del av Nordqvists detaljrikedom finns med i scenografi och rekvisita men teaterillusionen har ändå sina gränser. De motordrivna hönorna väckte stor munterhet på premiären där de uppvärmda av kaffet ångade fram över stuggolvet.
Findus gestaltas mycket skickligt av Ylva Edlund: späd, energisk och optimistisk, en mycket anpasslig katt – men ändå en människa. Frank Skog övertygar också: När Pettson säger att han såg precis likadan ut som mindre, med skägg och allt, fast kortare, så kan man se honom framför sig, först en halv meter, sen en meter och till slut två meter lång (uppkliven på bordet).
Findus och Pettsons jul är en precis lagom barnpjäs. Man blundar inte för att saker och ting inte alltid blir som man väntar och önskar sig. De flesta problem löser sig ändå på ett sätt katter och gubbar, barn och föräldrar kan leva med, och vara ganska nöjda med.