Konsertrecension: Under luggen på Krunegård
Det hade kunnat bli riktigt stort när Svenska Talande Klubben för omväxlings skull lämnat Korjaamos vagnhall till förmån för kalas på Apollo, före detta anrik bio i Forumkvarteret. Ändå känns det rätt glest mellan raderna när en av Sveriges just nu mest hyllade poplyriker tittar fram under den karakteristiska snedluggen.
Markus Krunegård är i Helsingfors med sitt fjärde album, fyra år efter att han släppte bomben Markusevangeliet, bland det bästa Sverige levererat i popmusikväg på senare år. Nya skivan Mänsklig värme som kom i mars tar tempen på Sverige 2012 med honom själv i centrum. Här finns brännande berättelser om att bli äldre, få barn och oundvikligt lämna vissa saker bakom sig. Ljudvärlden är tätare, tempot mer fokuserat än förut.
Ändå är det något med själva konserten som känns kliande förutsägbart. En lite för ordningsam publik med otålig längtan efter givna favoriter, en trånsjuk dans till låtar som Jag är en vampyr och Hela livet var ett disco. Att det står Pakkobileet på affischen utanför blir plötsligt ödesdigert och jag kan inte hjälpa att jag känner irritation över sega upprepningar i annars fina låtar som Vår sista dans och nya discosingeln Vi dansar bättre utan kläder.
Kanske beror det på att Krunegård är bäst när hans texter svider. När orden vrids in och ut och träffar ömma punkter: som att livet kan vara förbaskat trist. Det är också då spelningen svänger till att kännas mer angelägen. Bilderna är starka i Askan är den bästa jorden som sägs bottna i hans finska morfars svedjebruk där skog brändes ner till förmån för ny, bördig mark – ett recept som ibland måste tillämpas även på privatlivet.
I Korallrev och vintergatan, skrämmande lik Kents 747, ropar han efter mänsklig värme, det enda botemedlet ”mot att det finns så jävla många rasister i våra länder. Det är fan inte okej!”
Krunegård sjunger krampaktigt, ibland kvidande, om nostalgi som pulserar inom oss men känns för skör att ta på. Trallvänliga men inte desto mindre mörka Everybody Hurts summerar kanske bäst ångesten som då kan uppstå, på små orter eller varför inte inom en svenskspråkig minoritet ”där längtan är allas kärnkraft, där ingen törs men alla hoppas, där allt står still.”