Filmrecension: Från Östermalmsgatan till Sveavägen
Dokumentären Palme är inte bara ett politiker- och personporträtt. Filmmakarna Kristina Lindström och Maud Nycander har tillika skapat en förtjänstfull historisk exposé över det efterkrigstida Sverige.
Den är en krönika över den så beundrade svenska modellen med den sociala ingenjörskonst som förvandlade landet till mönstersamhälle och invandrarparadis. Men den pejlar också den missnöjets vinter som tog vid och som, i kombination med Palmes kontroversiella framtoning, pekade på sprickorna i konstruktionen.
Lindström och Nycander har vid klippbordet haft tillgång till ett digert arkiv- och nyhetsmaterial som de kunnat kompilera och kombinera med färska intervjuer och familjen Palmes privata super 8-filmer. Det bjuds på ännu mer i den tredelade tv-serie som kommer att visas.
En inspirationskälla till dokumentären är givetvis Henrik Berggrens heltäckande biografi Underbara dagar framför oss (2010) som förtjänstfullt kartlägger Palmes politiska väg och belyser hans paradoxala och polemiska sidor. Den privilegierade överklassynglingen och individualisten från Östermalm som valde socialdemokratin och den kollektiva kampen. Vältalaren som med sin retorik kunde trollbinda ett auditorium men som med sin arrogans även upprörde många. Amerikavännen som hätskt angrep USA:s Vietnamkrig och kommunisthataren som omfamnade Fidel Castro.
Handplockad av Erlander
Märkligt nog var det denne man som tidigt handplockades av Tage Erlander, statsministern som insåg hans kapacitet och briljans. Men till Erlanders fryntliga landsfaderroll kunde Palme aldrig leva upp. Också tiderna var givetvis andra. Trots Palmes fräna Vietnamprotester förhöll sig den radikala studentrörelsen skarpt kritisk till honom. Liksom den borgerliga opposition som i samband med nyliberalismens frammarsch snart fick vind i seglen.
Palmes engagemang och entusiasm gör dokumentären till ett monument över en märklig statsman. Samtidigt är den vad man i Hollywoodtermer kunde kalla en ”rise and fall-story”.
Det är beklämmande att i dokumentären återuppliva det hätska och oresonliga hat som Palmes person väckte hos många, inte minst under hans sista år. På sätt och vis, låt vara i en mer förtäckt form, nalkas vi här det stora sociala experimentets ändstation. Någonting gick helt enkel snett. Man kan naturligtvis kalla det socialdemokratisk hybris, men i mer allmänna termer kunde man hävda att den materialistiskt inriktade blinda tilltron till framsteg och välstånd skapade sin antites i form av en andlig och kulturell utarmning som bara synliggjorde sprickorna i folkhemmet med en tilltagande mental misär i familje- och samliv. Den beläste och bildade Palme hade väl inte riktigt tänkt sig det så men implicit handlar den förträffliga dokumentären också om detta.
Ett bokslut över det ”Sweden – the Middle Way” som en gång var.