Dubbla solister i delikat repertoar
Sibelius-Akademin 6.11.
Bohuslav Martinu, Miklós Rózsa, Sergej Prokofjev och Moritz Moszkowski är alla kända kompositörer i musikhistorien, men alla är också en aning udda och ingen förutom Prokofjev har blivit en del av den mest spelade standardrepertoaren.
Därför var det synnerligen välkommet när violinisterna Maaria Leino och Reeta Maalismaa, flankerade av Jouko Laivuori vid flygeln, ville presentera dessa tonsättares verk för två violiner, en repertoar som för de flesta är helt okänd.
Bohuslav Martinu (1890–1959) är främst känd för sina konserter och kammarmusikverk, där hans gladlynta och bekymmerslösa stil kommer bäst till sin rätt. Sonatinan för två violiner och piano H. 198 skrevs 1930 under tonsättarens vistelse i Paris och utgör inget undantag. Speciellt anmärkningsvärd är farten och den jämt pulserande rytmen som genomsyrar verket.
Ungerska rytmer
Och trots att ungraren Miklós Rózsa (1907–1995) gjorde karriär i Hollywood och blev känd för sina otaliga filmmusikpartitur som bland annat tillförde honom tre Oscars, höll han fast vid att leva ett dubbelliv som tonsättare av konstmusik. I sonaten för två violiner opus 15, också skriven i Paris men tre år senare än Martinus sonatina, är de ungerska rytmerna starkt närvarande, även om här också finns något sångbart och graciöst. Överlag känns musiken genomgående avancerad på ett fascinerande sätt.
Prokofjevs Sonat för två violiner opus 56 lär i sin tur ha uppkommit efter att tonsättaren hörde ett misslyckat verk för två violiner och därefter insåg att det måste gå att skriva ett lyckat. Sonatinan inleds i Leinos och Maalismaas tolkning med en verkligt fin, expressiv men elegisk, kontrapunktisk väv, där den ena stämman är friare än den andra. Duell och dialog präglar verket på ett helt annat sätt än Martinus och Rózsas verk och överlag är det kontrapunktiska tänkande raffinerat.
Också i Mortiz Moszkowskis (1854–1925) Svit för två violiner och piano opus 71 finns ett inslag av duell och dialog. Närmast gick tankarna dock till Dvorak, även om Moszkowskis uttryck är hurtigare och mindre sentimentalt.
Maalismaa, Leino och Laivuori, samtliga bekanta musiker från RSO-leden, spelade genomgående inlevelsefullt på hög nivå och utan några desto större bohemiska manér. Rätt och slätt hårt arbete tycks ha legat bakom den här konserten. Konserten inledde samtidig Finlands solistförenings årliga konsertserie som bjuder på fem konserter till och med den 16 november.