Mormonrock för de yttersta av tider
Älskar man yvig nostalgi faller man handlöst för The Killers. Så är det bara, skriver Andrea Svanbäck.
När The Killers för någon vecka sedan gästade det amerikanska satirprogrammet The Colbert Report fick bandet frågan om de alltid städar upp efter sig efter att ha kraschat hotellrum.
Rockgruppen som hittills krängt över 15 miljoner album världen över har utan tvivel en aura av sakral skötsamhet. Bilden av ett gäng städade män i läderjackor som lyckats kombinera ansvarstagande familjeliv hemma i Las Vegas med världsturnéernas frestelser kittlar tydligen en värld som redan sett allt.
Men det konservativa intrycket bottnar även i religionen. För är det något The Killers är kända för bortsett från musiken så är det att flera av bandets medlemmar bekänner sig till mormonkyrkan. I ett av höstens första Skavlan-avsnitt blev sångaren Brandon Flowers hårt ifrågasatt för sin tro. Få saker tycks i dag provocera lika mycket som ett av massorna älskat rockband som är öppet kristna – dessutom med rötterna i syndens stad.
I själva verket bygger hela The Killers produktion på ett sorts större än livet-anslag, bekant från kyrkliga sammanhang, där strävan mot sakrala rockhöjder gett dem skjuts rakt in bland andra giganter på området i stil med U2, Foreigner och Bruce Springsteen. Titeln till fjärde albumet Battle Born, tillika bandets hemdelstat Nevadas motto, är lika högdragen som skivans många melankoliska ballader om förflutna förluster och bultande längtan efter att något fantastiskt ska hända.
Längtansfull americana
Bandets tidigare discoflirt med megahitten Human (från skivan Day & Age 2008) och smått lustiga låtrader som “You had a boyfriend that looked like a girlfriend” (från Somebody Told Me på debutalbumet Hot Fuss 2004) är som bortblåst. I stället glider lyssningen in i mörk, längtansfull americana, anpassad för vida horisonter och avgörande livsbeslut.
Deadlines and Commitments, en av skivans absoluta toppar, skänker verbal tröst till en utmattad värld medan fläskiga singeln Runaways bildar en episk berättelse om familj och missbrukat förtroende för den man älskar. Be still och The Rising Tide bränner som hyllningar till 80-talets alla syntfilter men känns i sämre stunder släpigt omoderna. Genomgående är det Flowers trånande rockröst som bär musiken och lyfter bandet ur dussinträsket. Som lyssnare med svagt sinnelag faller man handlöst ner i hans känsloutbrott.
Gruppen lever med förväntningarna om att bli USA:s sista stora arenaband. Att både Mitt Romney och Barack Obama sägs gilla musiken säger något om den vågmästarroll bandet tillskrivits men – trots religionen – vägrat ta. Ska The Killers predika sker det via musiken.
Med melodier som klibbar och refränger som hotar slå över i pretentiöst övermod balanserar flera av låtarna visserligen mellan upprepning och hybris. Men tror man som många att vi lever i de yttersta av tider är svulstig gudsfruktan ett välbekant recept att ta till. Om inte annat, så för att känna att man fortfarande lever.