Bokrecension: Beska Anne, milda Jane och Master Cromwell
Hilary Mantel får årets Man Booker-pris för sin roman Bring up the Bodies. Pia Ingström läste den i somras.
Roman
Fourth Estate 2012
Hilary Mantel har skrivit en fortsättning på sin roman om Thomas Cromwell, och trots att vi vet hur det går håller den läsaren i andlös spänning.
Wolf Hall (2009) handlade om hur Henrik VIII med hjälp av sin sluga “secretary of state” Thomas Cromwell gjorde sig av med sin hustru Katarina av Aragonien för att kunna gifta sig med Anne Boleyn.
Den nya romanen Bring up the Bodies handlar om hur kungen, besviken på Anne som visat sig vara benig och vass och oförmögen att föda en son, får ögonen på den bleka oansenliga Jane Seymour. Nu skall Anne fås ur vägen, men en andra skilsmässa på tvivelaktiga grunder känns inte bra – alltså måste hon avrättas för hor och högförräderi och det blir Cromwells uppgift att duka fram bevisen. Bring up the Bodies är en tätare, mindre stoffbelastad och därmed mindre förvirrande roman – i den bemärkelsen kanske ännu bättre än den Bookerprisbelönta Wolf Hall.
Riskfylld befattning
Tudorfiktionen har självklara likheter med Game of Thrones-sagan. Den är tillfredsställande späckad med slafsighet och spänning, sex och våld och maktintriger – med den reservationen att Tudor-historierna inte är särskilt spännande i rent teknisk bemärkelse.
Vi har nämligen facit, listan på de inalles sex döda fruarna och vetskapen om att Cromwell själv har bara några år kvar innan kungens missnöje drabbar också honom. Att vara The King’s Hand (som Ned Stark i GOT), eller statminister som Cromwell, är en riskfylld befattning.
Det intressanta här är inte, lika lite som i den föregående romanen, själva intrigen eller Annes ambivalenta martyrium – det är synd om henne men hade hon kunnat hade hon fört både den förra drottningen och hennes dotter till schavotten – utan Cromwell, hans inre liv och landskap. Mantel är så uppenbart förälskad i honom och det är ingen dålig utgångspunkt för romankonst.
Så här beskrivs han på sidan sex, femtio år gammal 1535, på falkjakt i Wiltshire utanför släkten Seymours gods Wolf Hall:
”Han har en förmåga att få som han vill, han har en metod; han kan använda sig av charm eller mutor, övertalning och hot, han kan förklara för en vilka ens sanna intressen är, eller avslöja sådant i ens eget inre som man inte visste fanns. Varje dag har han att göra med ädlingar som, om de bara kunde, skulle förinta honom med en hämndlysten smäll, som en fluga.”
Leker med läsarens känslor
Med vems ögon ser vi honom? Det här är berättarens perspektiv på honom, för hon är ständigt tätt inpå honom, flyter in i och ut ur hans medvetande, ser honom på nära håll eller ser saker med hans ögon. När Mantel skriver ”he” är det i första hand alltid Cromwell hon avser.
Han är underbar i sin robusta kompetens. Han är språkkunnig och världsvan och vet hur man umgås med barn och hundar. Han vet hur stålet smids – han är son till en smed. Han vet hur man går till väga om ens härskare vill byta kvinna – man finner de skyldiga och reformerar en kyrka.
Hans självbehärskning är orubblig, också när kungen skymfar honom inför hans fiender. Han gör som den försupna och våldsamma Walter Cromwell lärde honom att göra när han bränt sig i smedjan, han lyfter händerna och korsar dem vid handleden för att avleda smärtan. ”Han kan inte säga om knepet lindrar smärtan, som Walter påstod. Men han är glad över att hans far är med honom. Någon måste finnas där.”
Så här leker Mantel med läsarens känslor, och med sina egna, gissar jag. Ja, någon måste vara med honom, denna enastående man utlämnad åt sin stolliga härskares nycker! Vi finns här, Mantel och jag.
Kvinnor maktlösa som åsnor
Det finns ett stort, nästan misogynt raseri i Mantels beskrivning av kvinnorna kring kungen. Hovdamerna är uttråkade, hysteriska och maktlösa annat än på intrigens område. En av dem är den olyckliga Lady Rochford, drottningens svägerska vars man i alla avseenden tycks föredra sin egen syster. Och Jane Seymour omtalas av sina manliga släktingar som ”lika användbar som mjölkpudding” tills kungens blick faller på henne. En ung kvinna av börd, inser Cromwell, är ”lika maktlös som en åsna, det enda hon kan hoppas på är en herre som skonar henne från piskan”.
Katarina av Aragonien, den förskjutna ex-drottningen, tärs av raseri och dör, kanske av cancer. Anne Boleyn, snart också hon expedierad, vibrerar i centrum för berättelsen av mörk energi. Vi ska låta oss övertalas om att hon är en hora och en häxa, samtidigt som vi delar den lilla försumbara insikten hos Cromwell att hon kanske – sannolikt? – inte alls är det.
Berättartekniskt är Mantel suverän. Hon är fixerad vid Cromwell, men samtidigt liksom vårdslös med alla små skenbara bisaker hon spiller omkring sig i berättelsen som kunde få oss att se Cromwell som en möjlig psykopat, totalt hänsynslös och beräknande. Han lägrar en värdshusvärds hustru, han handplockar dem han ska iscensätta som Annes älskare bland sina personliga fiender, han skräms och manipulerar.
Hans majestät, inte hin onde
I Hilary Mantels fiktiva värld är den personifierade ondskan, rentav djävulen, ingen okänd gestalt. En galen kvinna, ensamstående mor, är bokstavligen socialfallet från helvetet i den kusliga hemsökelsehistorien Vacant Possessions (1986). I An Experiment in Love (1995), som är ett slags hommage till Muriel Sparks 1950-talsskildring Girls of Slender Means, lever en grupp unga kvinnliga studerande i ett 1970-talskollektiv där ambition, längtan och hunger antar ondskefullt livsfarliga dimensioner. I den fina memoaren Giving up the Ghost (2003) beskriver Mantel i förbigående sitt första möte med en bortommänsklig ond närvaro, som en självklart formativ erfarenhet. Den suveränt komiska och obehagligt kusliga Beyond Black (2005) handlar om en behaglig och hygglig medelålders kvinna som är ett medium på riktigt och står i nära men motvillig förbindelse till hin onde och hans stinkande anhang.
Men i Wolf Hall och Bring up the Bodies har Mantels intresse för djävulen fått vika. Här finns inga övernaturliga inslag, inga svarta hål av oförklarligt fördärv. Åtminstone inte hos Cromwell – att vara pragmatisk och grym och låta ändamålen helga medlen är oetiskt, men inte på långt när det Mantel avser med metafysisk ondska. Det svarta hålet, om ett sådant finns, är kungen. Ett rödblommigt solskensbarn, van vid att bemötas med “yes, and” och bestört om någon försöker med “no, but”, med åren förvandlad till en otymplig kropp med bensår och potensbesvär. Barnasinnet och de infantila begären har han i behåll, och det är hans makt som gör dem fruktansvärda.
Förutom de gnistrande personskisserna, känslorna som Mantel gestaltar och väcker, de konkreta detaljernas suggestiva rikedom, finns här också ett mera abstrakt tema, kompetensens och viljans problem. Cromwell är den enda som kan, och därför måste han. För att han måste, vill han – eller mobiliserar han en mäktig vilja, i konungens tjänst. Vart hans vilja i hans egen tjänst kunde ha fört honom kan vi inte veta.
Bring up the Bodies slutar, hur annars, med avrättningen av Anne Boleyn. En gammal historia, men genom Cromwells/Mantels ögon olidligt nervslitande och full av minimala spänningsmoment. Små åtbörder, hemska bagateller. Och kring dem något större, ”en skälvning i hjärtat av den politiska kroppen”.
I efterordet lovar Mantel att fortsätta sina ansträngningar kring sin hjälte, att försöka gräva fram honom ur historien där han vilar, slät, knubbig och oåtkomlig som ”det läckraste plommonet i julens plumpudding”. Den avslutande delen av Cromwelltrilogin är under arbete, och den ska heta The Mirror and the Light.
Hilary Mantels romaner har inte översatts till svenska. Wolf Hall utgavs på finska av Teos som Susipalatsi, i översättning av Kaisa Sivenius 2011.