Teaterrecension: Med Woyzeck i tiden
Manus och regi: Teemu Mäki. Regi och koreografi: Arja Tiili. Scenografi och kostym: Lars Idman. Ljus: Ada Halonen. Musikarrangemang: Iiro Ollila. På scenen: Maria Ahlroth, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Eleni Pierides, Jenni Urpilainen.
Premiär på Teater Viirus 12.10.
Musiken dunkar, fem siluetter gör avdankade MTV-moves mot skärmen medan en discoremixad Mary J. Blige sjunger att hon vill bli kvitt allt drama. Det är Woyzeck på Teater Viirus och det är ganska så härligt.
Woyzeckmaterial lyder ändå den riktiga titeln på konstnären Teemu Mäkis och koreografen Arja Tiilis samarbete. Det är ingen regelrätt modernisering av Büchners pjäs från 1836 utan snarare en studie i Woyzeck som idé och symbol. Med andra ord blir det ingen febrig soldatgosse som tar livet av sin älskade vid bäcken. Maria Ahlroths Woyzeck i väktaruniform vill mycket hellre analysera och visa på de strukturer som leder till illdådet. Viktor Idmans kapten med silkesskjorta och sammetsstämma hävdar däremot att den enda orsaken till att pjäsen så segt lever vidare är att man får knivhugga en kvinna på scenen.
Något som lyckligtvis inte sker den här gången. Våldet uppträder ändå som ett slags mänsklig konstant i videosekvenserna på skärmen där kvinnor misshandlar varandra och soldater skakar loss på sina pansarvagnar.
Lite epokkänsla kvarstår i Pelle Heikkiläs festliga bimbomajor som med ullig peruk och välfylld suspensoar svingar bajonetten och slår till med repliker som ”Va’ satan?”.
I kakofonin av röster summerar Mäki samhällsdebatten som inte tycks ha förändrats så väldigt mycket på de dryga 170 år som förflutit. Fattigdom beskrivs fortfarande i termer av lättja, dålig karaktär och svaghet för kebab och pilsner. Å andra sidan: Varför slår Woyzeck inte tillbaka mot förtryckaren? Varför tar han livet av oskyldiga?
Stilarna är många men möts trots allt i ett lite ojämnt men tilltalande gytter. Grotesken nyttjas flitigt, ofta lekfullt.
Ljuvlig koreografi
Starkast förefaller kanske ändå Arja Tiilis ljuvliga koreografi. Plieer på mjuka grodben, häftiga inslag av hiphop, loja omfamningar som trollbinder blicken. Rörelserna är fjäderlätta och röjer samtidigt en tyngd som dansarna Eleni Pierides och Jenni Urpilainen fullkomligt naturligt bär upp. Ada Halonens skarpa ljus accentuerar Woyzecks och Maries kärleksdans. Till musikens rymdiska toner framstår parförhållandet med ens som en utomjordisk upplevelse. Maries och majorens älskog är i sin tur hövisk och köttig på samma gång.
Ensemblen gör överlag ett mycket gott arbete, speciellt tjusar tolkningarna i första akten där tonvikten ligger på den fysiska teatern. Medan Ahlroth gestaltar med ansiktet, låter minerna hårfint teckna sig i huden och styrker uttrycket med handgester roar Heikkilä med sitt massiva överdrivna kroppsspråk, som om en machostaty i vit marmor hade kommit till liv.
En självironisk metadiskussion om teater pågår ständigt och blommar ut när Hitlerfilmen Untergang förses med ny, urkul textning. Hitler-Woyzeck skäller ut parodierna, levererar en cynisk lägesrapport över teaterlivet och misstänker att inte heller denna pjäs lär få fler än två åskådare per föreställning.
Andra akten håller däremot inte samma nivå som den första, främst för att mycket är sådant man sett förut. När den finlandssvenska världen ska skildras blir det mer slitet studentspex. Ni vet, Hanken, champagnepimplande fjantar och en sur finlandssvensk ragata som gormar i sin mobiltelefon.
Då föredrar jag alla gånger första akten där jag tycker mig se något nytt, inte bara för Teater Viirus utan möjligen för hela den finlandssvenska teaterscenen.