Tidskriftsrecension: Premiärnummer med udd
Nygamla tidskriften Astra tar finlandssvensk feminism in i 2000-talet.
Feministisk tidskrift
På baksidan av första numret av Astra – ordet ”Nova” har strukits i nylanseringen – står det med röda bokstäver Free Pussy Riot. På något sätt skvallrar orden om det generationsskifte som skett på tidningen. Inte för att nya Astra är särskilt punkig – snarare grafiskt elegant – men för att redaktionen så tydligt tar klivet in i samtidsdebatten.Och vad ska en tidskrift göra om inte just det?
Om Svenskfinland varit i framkant inom någonting så är det väl just genustänkandet. När den nordiska feminismen seglade upp på 1970-talet stod svenska språket om en bro mellan grannländerna. Och de senaste tio åren har teatergrupper som Blaue Frau gjort ett aktivt arbete med att hålla genusfrågorna på agendan.
Därför är det helt logiskt att Astra i sin nya inkarnation fått ett skarpare feministiskt anslag, sannolikt influerad av den svenska systertidningen Bang. I ledaren för premiärnumret undviker chefredaktören Sara Eriksson konsekvent att använda pronomenet ”man” och byter ut det mot ”en” i stället – bara en sån sak.
Rasism och revolutioner
Men det handlar inte endast om attityd. Det finns något slags pedagogiskt anslag som är väldigt tilltalande här – redaktionen har förstått detta att jämställdhet är något som måste erövras gång på gång, för varje ny generation.
Det ser man till exempel i den utlovade artikelserien Feministiska teoretiker där första numret ägnas åt – vem annars – genusikonen Judith
Butler. Pärmen pryds av Helsingfors universitets nya professor Ebba Witt-Brattström, som intervjuas om den feministiska litteraturforskningen (”Ändå tror jag att man måste välja sida: bestämma sig för om man är mer litteraturvetare eller genusvetare”), och resten av numret ägnas åt texter om feminism i förhållande till klass, rasism och revolutioner.
Speciellt mycket tycker jag om Sara Erikssons intervju med Andrea Edwards, en av hjärnorna bakom den svenska Turteaterns hyllade och utskällda uppsättning av Valerie Solanas Scum-manifest. Edwards kombinerar sin ilska med något slags stringent allvar som resulterar i en sällsynt energisk intervju.
Premiärnumret dras med oväntat få barnsjukdomar. Det skulle i så fall vara brödtexten som i mina ögon känns några punkter för liten. Annars är ombrytningen, signerad Taika Mannila, både snygg och saklig. Man hoppas att redaktionen kommer att ha energi nog att göra det här till en långlivad satsning – och att de kommer att få resurser för det. Det finns en verklig potential här, så oerhört mycket politik som kunde göras i Finland med avstamp i det perspektiv som Astra har.
Jag noterar att det inte finns en enda annons i hela numret. Måhända jobbar redaktionen både gratis och övertid. Det skulle i så fall inte vara första gången i den finlandssvenska tidskriftshistorien.